Tillbaka igen!

Oj oj, vilken jättelång och ofrivillig paus det har blivit. Inte för att allting har gått åt helvete, som man lätt skulle kunna tro, utan för att min dator kraschade nåt alldeles galet mycket och inte har kommit tillbaka från servicen förrän nu.

Allting knallar på med viktnedgången, men det börjar gå långsammare och långsammare nu. Det verkar som att jag börjar bli viktstabil helt enkelt! Den app som jag registrerar vikten i har tidigare bara visat gröna pilar (alltså att jag har gått ner), men nu börjar de bli gula och till och med röda någon gång. Jag står alltså stilla, eller ökar nåt hekto, och går ner det igen efter en vecka.

Huden sladdrar och fladdrar, men verkar även den sakta stabilisera sig. Jag skäms inte en sekund över att säga att jag drömmer om plastikkirurgi, men det känns inte som någon brådska med det. Jag märker att det på en del ställen börjar dra ihop sig lite grann, men det finns inte en chans att det kommer bli okej av sig självt.

Någon annan gång ska jag ta mig samman lite och skriva ett längre inlägg om det här. Nu måste jag nog återvända till böckerna! Hå hå ja ja, så kul att vara student...

– Men du var väl inte SÅ stor?

Jag har nu kommit till en punkt när folk har börjat kommentera min viktnedgång. Den går liksom inte riktigt att inte märka längre.

(Mycket är det väl också så att det har varit ett långt sommarlov, och en del människor har jag inte träffat sedan i juni. Det märks väl mer om det går lite tid emellan, än om man ses nästan varje dag, när man lämnar och hämtar på förskolan och så.)

Vanligt är att folk undrar hur jag har kunnat gå ner så himla mycket, och jag är alltid ärlig och säger att jag gjort en magsäcksoperation. Då har det flera gånger hänt att de förvånat utropar
– Men du var väl inte SÅ stor?!
Vad svarar man på det? Att jag nog var det ändå, eftersom läkarna gjorde bedömningen att jag behövde/fick göra en operation? Att jag kanske är bra på att klä mig smickrande?

Äh, jag vet inte! Jag blir mest lite generad. För även om jag är öppen med att jag är opererad och så, så har jag väldigt svårt att vara öppen med att jag faktiskt var så skitstor som jag var förut. Hade jag bara gått upp några hekton så hade jag ju faktiskt haft ett BMI på 40. (Jag låg på typ 39,8 när jag började med flytet.)

Jag vet inte vart jag vill komma med det här egentligen. Ville väl bara fundera lite kring vem jag var, vem jag är och hur jag uppfatta(t)s.

200 dagar med nya magen

Just precis idag säger min ticker att det har gått 200 dagar sedan operationen.

Och just precis i morse visade vågen upp en vikt som började med en sexa!!!

En helt overklig utsikt! För ett år sedan var hela displayen fylld med siffror...

Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång i mitt liv har vägt under sjuttio kilo. Visst, någon gång i tiden måste jag ha gjort det. Min födelsevikt var helt säkert under 70, till exempel... Men så lång tid tillbaka som jag kan minnas har jag vägt något på åttio eller nittio. (Eller som de senaste åren – runt hundratio.)

Aldrig hade jag trott att jag skulle gå ner så här mycket på så här kort tid.

Jag räknade stenhårt med att jag skulle vara en av de många som gick ner 75 % av övervikten och inte så mycket mer. Jag tänkte att det skulle vara fantastiskt att hamna på en vikt runt 85 kilo. Ibland vågade jag fantisera lite om att väga sjutti-nånting. Aldrig någonsin har jag tänkt tanken att hamna på sextio-nånting! Men nu är jag här och det känns finare än jag egentligen vill erkänna.

Ska skriva lite mer om det någon dag när barnen inte klänger på mig så mycket. Det där med viktfixering, blandade känslor inför komplimanger och annat som kommer upp i huvudet ibland.

Ett halvår har gått!

Klockan är alldeles för mycket, men jag kom precis på att det faktiskt har gått ett halvår sedan jag gjorde operationen!

Den där dagen i december när jag påbörjade flytet vägde jag 113,7 kg. Den 22 januari (på operationsdagens morgon) vägde jag 102,7 kg efter några veckors flyt.

När jag steg upp på vågen den 22 juli – på dagen ett halvår efter operationen – visade den 72,6 kilo! Jag har alltså gått ner 41,1 kilo sedan flytstarten och 30,1 sedan operationen! Nästan häftigast av allt är att jag om mindre än 1,5 kilo är nere på normalvikt enligt BMI.

Nu är jag visserligen en person som tycker att BMI är skräp. Alltså, på vilket sätt är det vettigt att mäta en människans hälsa i kubik? (Eller vad 17 det nu är man gör med BMI.) Ändå är det lite magiskt att tänka på de där magiska siffrorna: under 25. 

Semester

Det där med "semester" är väl lite av ett skämt för tillfället.

Antingen är jag på sommarjobbet eller så är jag hemma och upplever det kaos som en 2- och en 6-åring kan skapa när de är lite uttråkade!

Jag har visserligen en del tid att sitta vid datorn och läsa, men skriva finns det aldrig varken ork, tid eller ro till. Jag är urkass på att skriva om jag inte har lite lugn och ro omkring mig, och det har jag helt enkelt väldigt sällan just nu.

Det är jättesvårt att hålla ordentligt på mattiderna när jag är på jobbet. I och med att jag jobbar med att fixa lunch till andra människor blir min egen "rast" väldigt tidig, väldigt sen, eller blir aldrig av. Vanligast är det sista...

Nä. Även om jag verkligen trivs med mitt sommarjobb så längtar jag faktiskt lite till vardag, rutiner och lite stillhet med min dator och mina böcker.

Lite om portionsstorlekar

Jag är inget jättefan av micromat, men visst har jag värmt och en annan kartong genom åren. 

Ofta har jag känt mig hungrig, även när maten är slut och uppäten. 

Idag åt jag en låda för första gången sen operationen. Eller tja, en halv låda i alla fall. Sen var jag mätt!

Vad är det som händer?

Sedan jag började mitt sommarjobb har min vikt börjat rasa igen. Nästan sådär som det var i början, under flytet.

Jag vet att jag väger mig alldeles för ofta (handen upp, alla andra som gör det!) men samtidigt har det gett mig en tydlig bild av hur (min) viktnedgång funkar.

Jag har sett att efter att jag ätit för lite en period står jag stilla i vikt. Jag har sett att om jag ätit "skräp", typ varit bortrest och ätit okej, men fikat för mycket (kanske en kaka på förmiddagen och någon godisbit på kvällen) står jag stilla i vikt. Och om jag äter för lite bra saker och byter mot skräp (se ovan) kan jag gå upp något/några hekto(n).

Nu när jag har jobbat har jag verkligen försökt komma ihåg att äta, både bra och regelbundet. Förutsättningarna är på samma gång rätt bra och rätt kassa. Bra, för att det finns bra alternativ lättillgängliga. Skalade räkor, kokt ägg, tärnad grillad kyckling, olika grönsaker. Kassa, för att det ibland är otroligt stressigt och helt enkelt inte finns tid att äta. Oftast får jag faktiskt ändå till det, med både mellanmål och lunch.

Det finns mindre bra alternativ också, men de undviker jag faktiskt. 

Senaste veckan/veckorna har vikten som sagt rasat en hel del. Mellan den 4 och 14 juni har jag till exempel gått ner 3 kilo! Samtidigt som jag inte tänker klaga så ställer jag mig lite undrande till det hela. Hur kan det bli så stor skillnad?

Hm, kanske för att sommarjobbet innebär att jag går och står precis hela tiden? Och mitt vanliga "jobb" (alltså pluggandet) går ut på att sitta stilla på den numera väldigt platta stjärten och skriva på datorn?

Något stort har hänt!

Jag har inte vågat erkänna det förut. I alla fall inte högt, för någon annan än för min man. Så här ligger det till:

Under flera år – när jag har vägt nånting runt 110 kilo sisådär – har jag egentligen haft behov av ett extrajobb. Att vara student är sannerligen ingen dans på rosor när det gäller ekonomin! Särskilt inte när man har pluggat så länge att studiemedlet tagit slut...

Men.

Jag har inte velat söka jobb. Inte vågat. Vem vill anställa en vandrande blobb? Hur ska jag få plats i arbetskläderna? Hur ska jag stå ut med att möta folks blickar, oavsett om jag jobbar inom vården eller hotell/restaurang.

Egentligen vill jag inte erkänna det, men nu när övervikten är borta känns just det här sociala så otroligt mycket lättare. Jag vågar prata med (främmande) människor, och vet att det är mig de lägger märke till och inte min övervikt.

På ett bananskal har jag halkat in på ett jätteroligt jobb, som passar mig som hand i handske. Jag får prata med människor, hjälpa dem och göra dem glada. Det händer mycket, men inte på något vis så att jag känner att jag tappar greppet, utan det är hela tiden kul med det stundtals höga tempot.

Som en extra bonus ligger arbetsplatsen drygt 5 km bort, så varje gång jag ska jobba får jag en drygt 1 mil lång cykeltur!

Det är så himla roligt att jag mer och mer börjar känna igen mig själv! Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag fick min operation, som verkligen har gett mig livet tillbaka!

Det börjar med en sjua nu!

Jag har blivit bortskämd med en konstant viktnedgång ända sedan jag påbörjade flytet strax efter jul 2013. Ett drygt halvkilo i veckan har försvunnit varje vecka. Det var mer i början, men går lite långsammare nu.

Då och då stannar det upp och jag står stilla en vecka eller två.

Nu har det varit lite extra irriterande med det där stoppet, eftersom jag fastnade på 80,2 kg. Egentligen är det såklart fullständigt strunt samma om man väger 79,8 kg eller 80,2 kg men rent mentalt känns det ändå så väldigt mycket bättre när det börjar på en sjua! Nu kunde jag såklart inte låta bli att tjuvväga mig femtielva gånger om dagen och varje gång visade den 80,2. Det var som om siffrorna var skrivna med spritpenna på displayen och inte digitalt...

Idag fick jag äntligen se de magiska siffrorna på vågen!

Senast jag vägde något på 70 var 2005. Året efter träffade jag maken och gick upp en del ... och året efter det blev jag gravid och gick upp ännu mer. Och sen snurrade det på nåt alldeles galet.

Aldrig mer igen ska min vikt få börja med en åtta! (Okej, kanske om jag skulle bli gravid igen, men helst inte då heller. Jag har ju haft en graviditet där jag gick upp 27 kilo och en där jag vägde 2 kilo mindre vid förlossningen än när jag blev gravid. Det sög visserligen att må så sjukt illa, men jag vet ändå vilken variant som jag föredrar.)

Nu är det 4 hekto kvar tills jag har gått ner 35 kg! Frågan är vilket mitt nästa mål ska få bli. Troligtvis att gå ner 40 kg. Hel galet ju! Galet roligt!

Dålig kombination

Ja, det är en helt klart usel kombination att:

vara student

och

plugga utan studiemedel (har läst så länge att jag inte får låna mer)

samtidigt

som man går ner i vikt

och

den enda BH'n som passar går sönder.

Buhu!

En vanlig dag

I mitt senaste inlägg skrev jag ju om hur svårt det ibland kan vara att hålla sig på banan. Operationen gör ju mycket för mig, i och med att jag inte kan glufsa i mig varken hur mycket som helst eller vad som helst. Det som operationen inte hjälper mig med däremot är sötsuget. Det kommer och går, inte lika starkt som tidigare, men det finns trots allt där.

Men.

De allra flesta dagarna misslyckas jag ju faktiskt inte. De allra flesta dagarna gör jag precis som jag ska, eller nästan precis som jag ska. (Egentligen borde jag använda bör och inte ska, men men.)

Så. Kanske mest för min egen skull skriver jag här hur en (mat-)dag kan se ut i mitt liv. Här baserat på en dag då jag lämnar barnen på förskolan vid 7:50 och sedan pluggar hemifrån.

7:00 Tar medicin (B12, Kalcium, D-vitamin, multivitamin, allergimedicin)

8:15 Frukost: 1,5-2 dl naturell yoghurt

10:30 Mellanmål: Knäckemacka med mjukost eller leverpastej+gurka

12:00 Lunch: Rester från gårdagens middag, idag t.ex 1,5 dl köttfärssås + broccoli. Dessutom medicin: järntablett

14:30 Mellanmål: Smoothie om jag orkar, annars frukt eller samma som på förmiddagen

18:00 Middag: Väldigt olika, igår 2 dl potatis- och purjosoppa med knäckemacka

21:00 Mellanmål: 1,5 dl kvarg eller yoghurt, eventuellt med nötter i (ja, det låter skitäckligt men är det inte!)

23:00 Eller när jag nu lägger mig: tar medicin (Kalcium, D-vitamin, multivitamin)

Misslyckande

Jag tänker att det här ska vara en ärlig blogg. En blogg där jag inte bara berättar om när vågen pekar rakt nedåt och visar bilder på supernyttiga, proteinberikade smoothies med randiga papperssugrör...

Skitgod smoothie, gjord på mango, banan, blåbär, yoghurt, mjölk och proteinpulver. Visst, det händer att en sådan slinker ner till frukost, men hur ofta? Kanske en gång i månaden? Eller snarare en gång om året...

Det är otroligt svårt att göra sig av med ovanor som man har haft en längre tid. Som mitt älskade förmiddagsfika. Egentligen är det ju så otroligt lätt att göra iordning en god knäckemacka, ta en frukt eller en skål med kvarg. Men. Vad gjorde jag istället, tidigare idag?

Jag tryckte i mig en mums-mums!

Den var inte ens god! Bara sötsliskig och onödig!

Vissa dagar är det så. Jag faller för frestelser som har hängt med väldigt länge. Som att ta en kaka på förmiddagen. Tänk om den åtminstone hade varit god.

Det som jag vägrar låta hända nu är vad som hade kunnat hända tidigare: jag tänker att allt är skit samma – att dagen är förstörd när jag har ätit en kaka. Och om dagen ändå är förstörd kan man väl trycka i sig en kaka till? Varför inte hela paketet? Sådana idiotiska tankar vägrar jag låta komma upp i huvudet nu! Nu ska jag fortsätta den här dagen precis som om kakan aldrig hade slunkit ner.

I någon låt med Pulp (tror jag att det är) sjunger de You can dye your hair, but there's one thing you can't do; can't run away from yourself. Så är det ju. Även om jag gör en operation, ändrar klädstil, gör vad som helst för att förändra mig, så är det en sak som alltid finns kvar och det är jag. Jag, mina tankar, mina mönster, vanor och ovanor. Allting blir inte plättlätt och fantastiskt bara för att jag gjort en operation.

Ibland ropar kakorna från skåpet. Nu ska jag försöka hitta ett bra sätt att skrika håll käft till dem!

En platå som har lossnat

Efter mitt beslut (ja, det var ett aktivt beslut och ingenting som "bara hände") att leva normalt under påsken gick jag visserligen inte upp i vikt, men nedgången gick långsammare än vanligt.

Vad som hände veckan efter påsk var däremot något som "bara hände" och inte alls något aktivt beslut.

Det fanns godis kvar i barnens påskägg och varje dag nallade jag lite. Istället för kvällsmål bestående av äggmacka eller kvarg tog jag några godisbitar. Jag gjorde helt enkelt ett klassiskt misstag: bytte ut (en relativt stor mängd) bra protein mot en (relativt liten mängd) dåliga kolhydrater. Nu menar jag inte på något vis att kolhydrater är dåliga! Bara att godis = dåliga kolhydrater!

Bilden hämtad från sormlinds.se

Vågen stod stilla, stod stilla och plötsligt en morgon visade den 2 hekto mer än den gjort dagen innan.  (Ja, jag väger mig nästan varje morgon...) 200 gram är väldigt lite, men det tycker jag är oviktigt. Det viktiga här är att jag fick ett så tydligt resultat. Dåliga val = dålig viktnedgång. Inte bara dålig nedgång, utan till och med viktökning!

Som jag ser det så är det egentligen inte godiset som har varit det största problemet – även om det såklart också var ett dumt val av mig. Det allra dummaste har varit att jag hoppat över mina kvällsproteiner. Jag vet ju att jag mår bättre när jag käkar mitt lilla mål på kvällen. Nu har jag också fått se svart på vitt på vågen att de också hjälper mig att gå ner i vikt.

(Klart att jag fattar att det inte enbart är protein på kvällen som jag går ner i vikt av. Däremot är det en otroligt viktig byggsten för att just jag ska må bra och fortsätta äta vettigt även dagen efter.)

Påsk 2014

Påsk är ingen särskilt viktig högtid för mig. Jag vet att många förknippar den med en massa god mat och godissvullande, men själv har jag egentligen inga sådana associationer. Visst, en hel del godis brukar det väl bli, men påskmat? Alltså, den är lika trist som maten vid jul och på midsommar. Eftersom jag är allergisk mot fisk (ja, allergisk! Inte barnslig som vägrar äta) så är det en hel del som jag inte äter. Ingen sill, ingen jansson, ingen lax. Kvar blir prinskorvar, köttbullar och ägghalvor. Mat som man som småbarnsmorsa äter rätt ofta annars också...

På mitt 6-veckorsbesök pratade sköterskan en hel del om vikten av att faktiskt hålla sig normal i förhållande till mat. Inte en massa överätande eller skräp, men heller inga förbud.

Alltså bestämde jag mig för att faktiskt vara lite normal över påsk och äta lite godis. Det är absolut inga mängder som har slunkit ner – kanske 5-8 bitar om dagen – men jag har trots allt ätit lite godis varje dag. (Och jag dumpar inte på det! Det gör jag däremot på nybakade kardemummabullar! Skithemskt!)

De här rackarna alltså... Surdegsbullar med kardemumma. Helt sjukt goda, men jäklar vad jag tokdumpade på den halva jag tog! Det var inte alls värt det. :-(

Över lag tycker jag att det är svårt att äta så ofta som jag borde när jag är bortrest. Särskilt när jag är hemma hos mamma. Hon är trots allt en stor del i att jag har ett så stört förhållande till mat från början. Det är liksom skamligt att äta och att vara hungrig. (Precis som att sova länge på morgnarna, eller gå och lägga sig tidigt. Inte konstigt att mamma inte mår bra efter att ha misshandlat sin kropp så många år!)

Jag har alltså inte riktigt hållit mattiderna som jag borde. Däremot har jag åtminstone ätit bra mat, förutom bullhalvan och godiset...

Att komma hem kändes lite spännande. Skulle det synas på vågen att jag hade hoppat över mellanmål och dessutom käkat godis?

85,3 kilo visade vågen i morse! Det innebär att mitt BMI nu är nere på 29,9 och under gränsen för fetma! Tänk, nu är jag "bara" överviktig. Det har gått 86 dagar sedan min operation och jag är faktiskt på väg mot att bli normalviktig. Jag vet att det inte kommer gå så enkelt som det gjort hittills hela tiden. Men. Ju lättare jag blir, desto lättare är det för mig att vara aktiv. Och ju mer aktiv jag är, desto lättare blir det för kroppen att göra sig av med extrabagaget.

I-landsproblem

Efter flytet (särskilt den två veckor långa flytperioden efter operationen) trodde jag att jag aldrig mer skulle vilja äta soppa. 

Nu har det visat sig att människan tydligen kan glömma fort, för vem är det som äter soppa minst en gång i veckan om inte Nattsimmaren?

Dock har jag ett litet problem när jag äter spenatsoppa (förutom den obligatoriska spenaten som fastnar mellan tänderna) och det är att jag inte orkar äta ägg i soppan om jag dessutom vill ha en knäckemacka till, eller vice versa.

Snacka om att ha ett lyxproblem, men ändå. Jag älskar knäckebröd till soppan! Men man kan ju inte äta spenatsoppa utan ägg i!

Lite om vad jag kan och inte kan äta

Det är konstigt det där med vad som funkar och inte funkar för mig nu efter operationen. Särskilt att samma sak (bokstavligen!) funkar jättebra ena dagen, men när jag äter det någon annan gång blir det dumping. I förra inlägget publicerade jag en bild på en smaskig mozzarellapizza, som jag ätit en knapp fjärdedel av. Visserligen åt min man en bit av kanten (som förut har varit min favorit) och jag lämnade kvar en annan kantbit, men ändå. Jämfört med mitt gamla jag var det en väldigt liten bit, men nu hade jag inte trott att jag skulle kunna äta så mycket.

När jag tänkte äta en lika stor bit till lunch dagen efter fick jag inte ens ner halva biten!

Jag har märkt att det som jag verkar ha svårast för med min nya mage är att äta för feta grejer. Kanske var det för att jag åt så fett två dagar på raken som jag mådde dåligt?

Latmansmiddag

Efter en GBP kan man äta allt, men inte alltid. 

Idag har familjen varit ute på vift hela dagen och när vi kom hem fanns ingen ork att laga mat. Då är hemkörning av pizza det enda rätta! 

Nu är jag proppmätt!

Glad överraskning

Jag har väl visserligen sett i spegeln att en del har hänt med min kropp de senaste månaderna.

I ansiktet är skillnaden tydligast, men även över bysten kan jag se en skillnad. Om inte annat märker jag det när jag drar på mig behån...

De senaste åren har jag oftast haft amningsbehå på mig (i strl. 105 E) men ju mer jag har dragit ned på amningen, desto mer har jag längtat efter en riktig grej, med bygel och så. En som jag i julas med nöd och näppe kunde krångla mig in i hade strl. 95 C. När jag hade den på mig fick jag såklart dubbeltuttar, så det blev inget mer än provning. Nu börjar kuporna på den bli allt mindre välfyllda och jag måste spänna åt den alltmer runt ryggen!

Någon gång i höstas tröttnade jag på att se alla alldeles för små kläder i garderoben och slängde ned dem i en stor kasse som förpassades till vinden. (Med märkningen "Vår/Sommar 2014".) Igår bestämde jag mig för att ta ner kassen igen.

Det är ett bra tag kvar tills jag kan ha ett flertal av plaggen.

Men.

Min gamla favoritkappa – som jag inte har kunnat ha sedan 2007 – gick faktiskt på mig. Den satt verkligen riktigt illa. Men vad fasiken! Jag fick ju på mig den! För inte länge sedan var jag så fet och axelbred att jag inte ens kunde ta mig in i ärmarna på den utan att spräcka ryggen totalt.

Nu kunde jag ju till och med stänga den ...vilket fick mig att se ut som barnet till en falukorv och en michelingubbe, men men.

I höst kommer jag säkert se helt awesome ut i kappan!

Tydligen svårt att lära sig...

Tiden den går och går. Igår var det sju veckor sedan jag opererade mig och jag är nu inne på det som kallas "normalkost". Jag ska alltså inte mixa och puréa min mat, utan äta som vem som helst.

Igår fyllde min man år och jag hade bakat supersmaskiga brownies som han kunde ta med till sitt jobb. Dock fick inte alla plats i kartongen, så några blev kvar hemma.

Fram tills nu har jag inte ätit några godis/kakor/sötsaker sedan den 26 december. Men igår, när de där chokladiga bakverken stod i kylen, kunde jag bara inte låta bli. Eftersom det var jag som hade bakat visste jag ju att kakorna innehöll sjuhuhukt mycket smör, choklad och socker. Alltså tog jag inte ens en halv och smakade på.

Resultatet?

En hejdundrande trumpetfanfar inne på toaletten. Om man ska uttrycka sig milt...

Jag fick jättehemskt magknip och diarré som nästan fick mig att lyfta från toastolen.

Så idag fyller jag år. (Jepp. Dagen efter min man!)

Om jag åt en bit kaka idag igen?

Om jag mår så jävla illa att jag måste ligga blick stilla på soffan för att inte kräkas rakt ut över rummet?

Om jag är o e r h ö r t trött på mig själv?

Yes to all the above!

Opererad en månad!

Imorgon har jag varit opererad en månad!

Sakta men säkert håller jag på att lära mig äta igen. Hittills har jag haft några smådumpar (så att jag blir lite sömnig) och två lite större. Ena "stordumpen" var jag tvungen att gå och lägga mig en stund, pga. att jag blev så akut trött och kände mig väldigt darrig. (Ungefär som man kan göra om man tagit för mycket bricanyl, om någon är bekant med det. Används både mot astma och inom förlossningsvården.)

Det som är lite dumt är att jag inte vet helt säkert vad de lite större dumpningarna har berott på. Båda gångerna testade jag nämligen att äta nya saker, men jag åt också lite för snabbt tror jag, så det kan lika gärna ha berott på det.

(Första gången åt jag pulled pork, vilket inte borde vara någon fara. Visserligen är det lite socker i, men inte så mycket att jag tror att det egentligen påverkar. Däremot gjorde jag något riktigt dumt då: smakade lite av pitabrödet som resten av familjen åt till... Inte överdrivet smart!

Andra gången åt jag "på restaurang" (= på ett café på universitetet) och valde en sallad med bl.a. räkor och kräftstjärtar. Där är jag rätt säker på att jag åt både för fort och för mycket. Det är fortfarande lite svårt att ta in att det kan vara för mycket när man knappt ser att portionen har rörts...)

Viktmässigt är det fortfarande roligt att ställa sig på vågen!

När jag började med flytet (26/12 2013) låg jag på 113,7 kg. På operationsdagen en knapp månad senare hade jag gått ner 11 kg och vägde alltså in på 102,7 kg. I morse kunde jag konstatera att ytterligare 8 kilo är borta! 94,7 kg. Tänk, nu är det inte alls långt tills jag gått ner 20 kilo. Häftigt!

Puréfasen är inledd!

Sedan onsdag förra veckan har jag käkat puré/mjukmat. Jag hade ju trott att det skulle vara fantastiskt, och jag måste säga att det är det faktiskt också!

Det allra märkligaste är att jag verkligen inte kan komma ihåg hur det var att leva på soppor. Och flytet? Det känns så avlägset att jag inte ens kan komma ihåg det om jag försöker. Sex veckor av mitt liv, som man kunde tro att jag aldrig skulle glömma!

Häromdagen gjorde jag en beställning från bodystore. Bl.a en massa nyttiga fröer, så att jag ska kunna äta lite roligare gröt än bara havregrynsgröt till frukost. Ser fram emot att få paketet!

Det här med puré då? Hur gör man? Ibland kan jag känna mig lite trist, som inte kommer på någon "riktig" mjukmat, utan istället kör familjens protein i mixern och serverar med blomkål. Jag vågar inte riktigt äta ris eller pasta än, utan serverar oftast min mat med blomkål... Igår hade vi nån slags potatisskruvar till maten och dem vågade jag faktiskt äta, i och med att de är så mjuka. Gott!

Jag tänkte bläddra i min GBP-bok och hitta något roligt recept, så får hela familjen äta samma mat. Några goda biffar kanske?

Det enda som jag egentligen tycker är jobbigt nu är att det är så sjuhuhukt svårt att få i sig tillräckligt med vatten. Och så är jag ibland rädd att jag äter för mycket. Det är lätt att få intrycket att "alla" bara äter någon deciliter, kanske inte ens det. Så sitter jag och slevar i mig två deciliter.

Det där är min självkritiska röst som talar. Innerst inne är jag rätt säker på att jag äter lagom. Men är man van att klanka ner på sig själv kan det vara svårt att sluta.

Nattsimmaren har simmat över till andra sidan!

Jag insåg just att jag helt glömt att skriva här efter operationen! Tur att jag inte har några läsare – i så fall kanske någon stackare hade suttit och undrat om jag dött eller så!

Igår firade jag och nya magen (som väl får heta Viktor, efter den namnsdag som var på operationsdagen) en vecka tillsammans!

Här kommer en operationsberättelse, så gott som jag kan minnas hur det var.

Resan upp till Torsby gjorde jag och kompisen som jag hittat på Viktop.se med tåget som gick redan kl 6:05. Jag hade trott att jag skulle vara väldigt mycket mer nervös, men kände mig faktiskt märkligt lugn hela tiden.

Väl på sjukhuset fick man först anmäla sig i receptionen och sedan gå till... Ja, vart var det vi skulle egentligen? Först knackade vi på hos avdelningen, men dit skulle vi visst först efter operationen. Det var bara att gå in i hissen igen, och åka ner till operationsavdelningen. Där fick man byta om till osannolikt läckra sjukhuskläder. Särskilt snyggt tyckte jag att det var att ha blåa skoskydd utanpå strumporna!

Den sista vikten togs och det märkliga är att jag inte alls kan komma ihåg den! En nål sattes i handen och jag fick någon medicin att svälja och en spruta i magen.

Sen var det bara väntan som gällde. Tur att jag hade en bok med mig, för nu började jag bli lite nervös och kunde inte riktigt sova. Då och då kom folk och hälsade på mig. Kirurg, narkosläkare, sköterskor. Jag minns inte riktigt, men det var hur som helst en skön känsla att inte vara bortglömd.

Så plötsligt, efter någon timmes väntan, fick jag veta att det var dags. De körde iväg mig i sängen, men sista biten in i rummet fick jag gå själv. Operationsbordet såg ut som jag hört att det gör: lite som att man ska korsfästas! Jag fick själv lägga mig därpå. Personalen var jättetrevlig och skämtade och småpratade samtidigt som de förberedde både sig och mig. Jag fick en nål i andra handen också.

Jag berättade att jag var ganska rädd, eftersom jag gjort ett katastrofsnitt och har rätt dåliga erfarenheter av narkos. Det märktes att alla tog det på allvar och gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det bra hos dem. Bland annat bad jag att få ha på glasögonen hela tiden och det var inga problem för dem. Narkosen tog en stund på sig att verka (till skillnad från vid snittet, då det var som att få en stekpanna i huvudet) så jag började nästan gråta efter en stund. Det sista jag minns är rösten som sa "Tänk på dina barn nu" och att jag fick upp en bild av dem i huvudet, när de skrattar och leker. Sen slocknade jag.

När jag vaknade mådde jag såpass bra att jag för en sekund trodde att ingenting hade gjorts. På uppvakningsavdelningen mådde jag bra större delen av tiden. Ett tag trodde jag att jag skulle kräkas, men då plingade jag på personalen, som snabbt gav en spruta och allting gick över.

Jag vet inte riktigt hur länge jag var kvar på uppvaket, men sisådär fyra timmar tror jag. Därefter fick jag komma till avdelningen, till ett än så länge tomt rum. Senare visade det sig att jag skulle dela rum med samma kompis som jag kommit dit med. Första dagen kan jag inte komma ihåg så mycket mer än att jag sov väldigt mycket. Däremellan sms'ade jag och berättade att allting gått bra.

På operationsdagen fick man inte dricka något alls. Det var fantastiskt att få en sån där liten vattenindränkt svamp på en pinne, efter att ha varit fastande sedan kl 23 dagen innan!

Bara två dagar kvar

Det känns helt otroligt att det är så kort tid kvar nu.

Imorgon kväll ska jag descutan-duscha och på onsdag morgon, tjugo i sex, blir jag hämtad för att åka mot tåget.

Det börjar bli tomt i mina kartonger med Modifast och Allévo, men det gör ingenting för jag ska bara dricka fem påsar till. En ikväll och fyra imorgon. På onsdag ska jag ju vara fastande och efter det kommer jag nog inte vara jättesugen på pulver på ett tag...

Väntan har pågått så länge. Och snart är det dags. Snart är det dags!

Jag kommer ihåg den där kvällen, när jag loggade in på "Mina vårdkontakter" och formulerade ett brev till min husläkare. Jag hade i flera månader dragit mig för att ringa, men när jag insåg att det gick att skriva istället gjorde jag det snabbt som attan! Det var i oktober 2012. Nu är det januari 2014 och i övermorgon ska jag äntligen opereras! Hjälp vad det kittlar i magen när jag skriver det!

Lite ytligheter

En sak, som är lite larvig, som jag ser fram emot är att packa väskan med grejer att ta med till sjukhuset.

Om jag känner mig själv rätt kommer jag säkert slafsa omkring i sjukhuskläder en hel del. Jag vet att många känner sig fula, obekväma och "extra sjuka" i sådana kläder. Själv tycker jag att det är rätt skönt med de där vita rockarna.

Dock tänker jag väl att jag ska packa ner någon extra mjuk tunika, ett par lika mjuka leggings och så klart min kris-dräkt. Vad är nu det? Jo, en leopardmönstrad pyjamas! En sån som man köper när man är 30+ och försöker piffa till sig lite. Eller kanske tror att man är en rocker, men egentligen är en tant...

Annat som jag tänker mig att jag ska ha i väskan är stödstrumpor. Jag råkar ju vara väldigt mycket för shopping, så jag har köpt mig extra piffiga stödisar. Ett par regnbågsrandiga och ett par svarta med vita prickar.

Dessutom passade jag på att köpa tofflor på IKEA. Om man är family-medlem kostar de bara 39 kronor. De ser lite ut som sådana där som kan finnas på hotell eller SPA. Inte överdrivet sköna, men det är väldigt skönt att slippa exponera sina fötter för de skabbiga sjukhusgolven!

Ett par rosa sådana här köpte jag. 

Just det. Jag har beställt några filmer också, så att jag ska kunna ha något kul och enkelt tidsfördriv. Får väl se om jag orkar se på film, men om jag gör det är det ju bra att ha några att se...

Eh. Svammel svammel.

Inskrivning

Nja, nu vet jag inte om det kallas inskrivning, det som jag var på idag. Men jag kallar det ändå för det, eftersom jag inte riktigt vet vad jag annars ska kalla det för.

Idag har jag träffat en himla massa personer, som alla har något med operationen att göra. Kirurg, narkosläkare, sjuksköterska som tog EKG, en annan sjuksköterska som informerade lite om inläggningen och duschproceduren innan operationen, samt narkosläkaren. Dessutom fick jag min operationstid. Jag ska vara där klockan 8 på operationsdagens morgon. Helst av allt skulle jag vilja ligga inne natten till operationen, men nu är inte det möjligt och så är det med det. Klockan 6:05 går tåget mot sjukhuset där mitt liv kommer ta en helt ny riktning.

Det är helt otroligt hur fort allting har gått fram tills nu! Det har gått knappt 10 månader, och de känns ibland som 10 dagar och ibland som 10 år. Jag har gått på flytet i 15 dagar och har alltså klarat av drygt halva tiden! Jag är så jäkla bra!

Om mindre än två veckor är jag opererad!

Nattliga funderingar från Nattsimmaren

Klockan närmar sig två och jag kan inte somna. Har varit inne och tagit hand om sjukt barn hela dagen (ruggigt äckligt vinterkräk) så jag misstänker att det är bristen på aktivitet som gör att jag är så pigg nu. 

Det där med aktivitet ja. Jag höll på att skriva att jag har dåligt samvete pga bristen på aktivitet/motion just nu. Är det inte när man är på flytet som man verkligen ska passa på att börja komma igång? Jag har verkligen varit noll igång. Kanske kan bli lite ändring på det. Om ungarna kan tänka sig att bli friska nån gång...

Som jag längtar efter mitt nya liv! Jag ska komma på en bra plan och sen följa den. Jag ser framför mig hur det kommer vara i sommar. Jag snörar på mig gympadojorna och ger mig ut och springer. När jag är klar kastar jag mig i sjön, som finns vid stugan. 

Men innan dess måste jag ju helt klart komma igång med nåt. Frågan är om bästa tiden för planering är just nu...

Rapport från flytet

Nu har jag flytit i en vecka och känner att jag kanske borde skriva något om det. Det kan trots allt vara intressant att titta tillbaka på, även om det inte känns så nu.

Den 26 december var alltså den dag som jag skulle börja flyta. På morgonen var jag dock kvar i Stockholm, med släktingar som ännu inte visste om operationen (och som jag verkligen inte orkade ta diskussionen med då!) så jag levde som vanligt första delen av dagen. Njöt av morgongröten, mackan och kakan till kaffet. I bilen på väg hem tryckte jag i mig skumtomtar som om det inte fanns någon morgondag! 

Men sen. När jag kommit hem. Då var det hejdå skumtomtarna och hejhej modifast. 

Första "riktiga" dagen, alltså den 27, var jättejobbig! Jag vet inte om det berodde på min vanliga gamla nackspärr, eller om det var pga. flytet, men jag hade så sjukt jäkla ont i huvudet hela dagen. Mådde illa gjorde jag också. Och var hungrig. Men det var första dagen det. Sedan dess har jag faktiskt mått rätt okej. Trött har jag varit, men det kan lika gärna ha med den påfrestande hösten att göra, som flytet. 

Det som är allra, allra jobbigast är faktiskt att allting är så äckligt! Det är så himla sött och konstgjort! I vanliga fall älskar jag ju att laga mat. Länge och omsorgsfullt, med mycket kärlek och omsorgsfullt utvalda ingredienser. (Det är väl därför jag blivit så tjock – för att jag gör så jäkla god mat!) Det kan man ju inte direkt anklaga modifast för… Nåja. Tre veckor kvar. Sedan kan det bli en och annan modifast-påse, men det kommer inte vara det enda jag lever på.