Jag har inte vågat erkänna det förut. I alla fall inte högt, för någon annan än för min man. Så här ligger det till:
Under flera år – när jag har vägt nånting runt 110 kilo sisådär – har jag egentligen haft behov av ett extrajobb. Att vara student är sannerligen ingen dans på rosor när det gäller ekonomin! Särskilt inte när man har pluggat så länge att studiemedlet tagit slut...
Men.
Jag har inte velat söka jobb. Inte vågat. Vem vill anställa en vandrande blobb? Hur ska jag få plats i arbetskläderna? Hur ska jag stå ut med att möta folks blickar, oavsett om jag jobbar inom vården eller hotell/restaurang.
Egentligen vill jag inte erkänna det, men nu när övervikten är borta känns just det här sociala så otroligt mycket lättare. Jag vågar prata med (främmande) människor, och vet att det är mig de lägger märke till och inte min övervikt.
På ett bananskal har jag halkat in på ett jätteroligt jobb, som passar mig som hand i handske. Jag får prata med människor, hjälpa dem och göra dem glada. Det händer mycket, men inte på något vis så att jag känner att jag tappar greppet, utan det är hela tiden kul med det stundtals höga tempot.
Som en extra bonus ligger arbetsplatsen drygt 5 km bort, så varje gång jag ska jobba får jag en drygt 1 mil lång cykeltur!
Det är så himla roligt att jag mer och mer börjar känna igen mig själv! Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag fick min operation, som verkligen har gett mig livet tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar