Dän med dränen!

Jag har googlat mig halvt tokig för att försöka ta reda på hur det känns att dra dränen efter bukplastiken, men inte hittat så många svar. Möjligtvis ett och annat om hur det kändes mer eller mindre som att dö, med brinnande ormar slingrande ut ur kroppen.

Så, om någon annan i framtiden googlar på "hur känns det att dra ut dränen efter bukplastik" eller "berättelse avlägsna drän", eller liknande, så hoppas jag att de hittar hit och kan känna sig lite lugnade.

Nu kan det ju ha med saken att göra att jag tog en morfintablett innan jag gick iväg till vårdcentralen, men vad 17, då är väl det också bra att veta? Om man tar smärtstillande innan så behöver det inte alls göra ont. Observera att jag skriver "behöver inte alls göra ont". Det var alltså inte så att "det inte gjorde särskilt ont", utan det var faktiskt smärtfritt!

Däremot kan jag rekommendera den som råkar vara lättäcklad att inte göra som jag och tjuvkika... Det ser verkligen läbbigt ut när centimeter efter centimeter av dränageslangen matas ut ur kroppen!

Vad som egentligen gjorde mest ont var att avlägsna tejpen och kompressen som satt runt ingången till dränen. Annars var det verkligen ingen big deal alls!

Tjuvkik!

Förut har min mage varit en oformlig blobb mest hela tiden, så jag har aldrig riktigt förstått vad folk menar med att ha svullen mage. Nu efter bukplastiken fattar jag plötsligt.

I och med att jag fattar vad det innebär att magen är svullen så fattar jag också hur det är att ha en icke-svullen.

Låt mig bjuda på en bild på min "morgonmage", innan den hunnit bli kvällspuffig, 12 dagar efter bukplastik. Den är så klart lite svullen och knagglig ändå, med tanke på att såpass kort tid har gått sedan operationen, men på kvällen är skillnaden alltså större.

Plastiken är klar! Och jag har världens sötaste navel!

Det är helt otroligt hur fort tiden går. Nu har det redan gått 11 dagar sedan jag gjorde min bukplastik!

Det finns egentligen två anledningar till att jag inte har skrivit tidigare. Dels har jag faktiskt varit lite lat, dels har jag haft ett jäkla krångel med att lägga upp bilder! Efter att ha läst kanske trettioåtta miljoner GBP- och bukplastikbloggar har jag kommit fram till en sak: jag gillar verkligen bloggar med bilder. Särskilt bilder före och efter!

Tyvärr är jag sjukt dålig på att ta helkroppsselfies, men jag har iaf försökt. Mest för min egen skull – för att i efterhand verkligen kunna förstå hur jag har förändrats. Men lite också för bloggens skull. :)

Men vad har hänt på sista tiden då?

Torsdag den 3/11 gjorde jag själva operationen. En av de saker som jag funderat en del på var om det skulle kännas obekvämt att bli ritad på. Svar: JA! 😀 Alltså – att stå spritt språngande naken framför en man, som man aldrig träffat förut, och han ska syna ens nakna kropp noggrant för att sedan rita på den, stående på huk med ansiktet i höjd med ...eh, ja.

Halvbra censurerad bild på eländet...

Den här vackra kroppen var det alltså som läkaren fick måla på... Jag har på riktigt svårt att förstå att det är ett kort av mig själv för mindre än två veckor sedan som jag tittar på! Om man tittar från en liten bit under den ledsna naveln och uppåt så ser det ju helt okej ut. Men det där ledsna förklädet. Degklumpen därunder. Fy, det är inte kul att tänka på att det där var jag.

Men men... Operationen då. Jag har ju fått in en viss rutin på operationer, och hade med mig ljudbok att lyssna på i väntan på att personalen skulle bli klara med sina förberedelser. Bra sätt att bli lite mindre nervös, tycker jag. Och skönt sen på uppvaket, när man inte orkar läsa med ögonen, men kan behöva lite förströelse ändå.

Tack och lov mådde jag inte ett dugg illa när jag vaknade. Andra operationer som jag har gjort har jag mått ruggigt illa efteråt, och att ha spy-panik är sällan så hemskt som när man är nyopererad i magen. Däremot var jag väldigt yr i huvudet. Troligtvis en kombination av mitt låga blodtryck (som den första dagen emellanåt var nere på 90/50), mitt låga hB (blodvärde alltså, som var nere på 100, trots att det bara två veckor tidigare låg på 135) och smärtstillande. Andra gånger som jag opererats har jag ganska snart varit på toa, men nu gick det bara inte. Hela världen snurrade om jag bara rörde lite på huvudet. Till slut tappade de mig på urin, och ut kom 700 ml. Inte konstigt att jag var kissnödig!

Jag var kvar på sjukhuset till lördagen. Tiden där fördrev jag med att läsa, både ljudböcker och "tanttidningar", lösa korsord, lyssna på roddar och mest av allt tror jag att jag sov. Och så tog jag såklart både en och sjuttielva hasande promenader i sjukhuskorridoren. Själva operationsdagen fick jag kissa på en toastol i mitt rum, men sent på kvällen kom jag iväg till toaletten i korridoren. Det mesta på sjukhuset var helt okej, förutom maten, som var skandalöst äcklig! Jag brukar inte vara särskilt kräsen, (är trots allt van att äta skolmat iom mitt jobb...) men den här maten var hemsk! Tack och lov hade jag ett gäng clementiner med mig! Om jag någonsin ska opereras igen ska jag ta med mig en helsikes massa ätbart som håller sig i rumstemperatur! (Typ chips... Det var ingen höjdare med en fredagkväll utan något festligare än morfin!)

Smaklig måltid! (Det fanns fyra potatisar till i ett litet värmekärl, men som GBP-opererad äter jag inte så mycket potäter.)

Här hemma har jag inte gjort särskilt mycket alls. Första dagarna sov jag jättemycket. Förvånande nog har jag sovit väldigt gott även på nätterna. I vanliga fall sover jag på mage, så jag såg inte fram emot att ligga på rygg, men det har gått bra. Under huvudet har jag tre kuddar och under knäna har jag två, så att magen inte ska vara så utsträckt.

Det som är lite bökigt är att jag fortfarande har kvar dränen. (Eller drängen, som autocorrect tycker om att kalla dem.) Det gör att det blir svårt att klä sig, och ibland glömmer jag faktiskt bort dem och typ reser mig för snabbt ur soffan, så att påsarna flyger omkring. Jag längtar så himla mycket att ta bort dem, för när dränen är borta får jag äntligen duscha!

Ja. Det är sant! Jag har inte duschat på elva dagar! (Men jag har såklart tvättat mig ändå, så gott det har gått, med tvättlappar.) Förutom själva grejen: att duscha för första gången på en evighet, så är det något annat som jag längtar efter. Att få duscha utan att lyfta på hängmagen! (Och utan att torka under den med hårtorken, som är ett supereffektivt sätt att slippa lukt och svamp.)

Lager på lager! Längst in en kraftig tub (den sticker ut innanför/nedanför trosorna och utanpå en kraftig gördel med hård resår och kardborreband. Och så dränen då... De går in precis i venusbergets överkant, men här låter jag er bara se slangarna.)

Hm. Jag vet inte om jag har glömt något?

Jo!

Resultatet?!

Det är egentligen omöjligt att säga något nu, eftersom jag fortfarande har rätt kraftiga bandage och även är mycket svullen. Men en sak är ju urlätt att se – hänget är borta! Och igår tog jag bort kompressen ovanför naveln, fullständigt livrädd över vad jag skulle få se. Men den var så söt! Världens finaste lilla navel! På min kropp! Inte bara ett konstigt djupt ledset vågrätt streck, utan en riktig navel. Fortfarande lite svart av intorkat blod, men ändå. En ursöt navel, mitt på min (hyfsat) platta mage.

Fler bilder kommer när jag är lite mindre inbakad!