I tisdags var så äntligen den efterlängtade dagen inne. Äntligen dags för gruppmötet! Första besöket på sjukhuset. Ett "riktigt" steg på vägen, till skillnad från att bara gå till vårdcentralen.
Klockan 9:30 skulle mötet börja, men på kallelsen stod det klart och tydligt skrivet att man ska infinna sig 90 minuter innan besöket. Så viktigt var detta att det var understruket med neonrosa. Jag sökte såklart fram en så bra resa som möjligt, och insåg att jag var tvungen att åka hemifrån med den allra första bussen, för att kunna byta till det allra första tåget för dagen.
För att göra en löjligt lång historia kort så blev det som så att bussen var supersen, vilket ledde till att jag missade min anslutning till tåget. Jag ringde hem och grät och svor och grät ännu mer. Min man, som var hemma med barnen, var en hjälte och packade ihop hela gänget och skjutsade mig upp. Sonen brukar ha en tendens till åksjuka, så även denna resa.
Jag dök alltså upp i Torsby nån halvtimme försent, luktande kräks eftersom jag fått lite på mig. (Blä!) Förseningen ursäktades, och jag fick rätt raskt komma in till en sköterska och ta blodtryck. Jag var helt övertygad om att det skulle vara skyhögt, pga den stressiga morgonen, men det var lika lågt som alltid. Vikten som togs en stund senare var inte lika låg... Jag kommer inte ihåg exakt, men jag har för mig att det var 112,5 kg. Alltså lite högre än på Vårdcentralen, men den gången var jag å andra sidan barfota. :-D
Det var Stephan Axer som höll i mötet, eftersom Hoffman (som jag fattade det som brukar vara den som pratar) var ledig. Han var bra att lyssna på, och även om inte så mycket var nyheter för mig var det ändå intressant att få det förklarat av en expert. En sak som jag gillade var att det var så ärligt, men ändå ingen moralpredikan. Han återkom flera gånger till att det inte är någon skönhetsoperation - tvärtom är risken stor att man faktiskt blir riktigt ful, sa han till och med!
Lite info gavs även av en dietist. Då var jag tyvärr rätt trött, eftersom ettåringen hade väckt mig vid 4 och jag sedan faktiskt inte hade tid att sova något mer. Hade ju tänkt sova på tåget, men det gick ju inte så bra... Slutligen ropade en sköterska upp vilka tider vi skulle få enskilt samtal med kirurg. Jag hamnade i den grupp som skulle komma in sist.
I vanliga fall brukar jag vara ganska blyg och avvaktande, och inte våga ta kontakt med nya människor. (Dock är jag larvigt social om någon annan pratar med mig.) Nu var det dock något som var annorlunda, och förutom en tjej som jag lärt känna via viktop.se, pratade jag med flera andra också. Kanske var det det faktum att vi alla var där av samma anledning som gjorde att jag kände att jag kunde slappna av så? Att jag inte på något vis behövde skämmas över mig själv, som jag så ofta gör annars. De timmar som jag fick vänta på mitt enskilda möte gick supersnabbt, tack vare att jag nästan hela tiden satt och pratade med någon.
Inne hos kirurgen blev jag helt sjukt nervös. Tänk om han skulle säga åt mig att skärpa mig och gå hem? Eller påpeka att jag minsann inte testat viktväktarna, och faktiskt borde göra det först? Istället sa han nästan med en gång att jag verkade vara en utmärkt kandidat. Min vikt är hög och behöver minskas drastiskt, men jag är i övrigt frisk och har dessutom opererats förr, så att man vet att jag tål narkos. Förutom att de i Torsby har börjat med någon ny psykologutvärdering (?) så verkar det alltså som att jag är godkänd!
Väntetiden är någonstans mellan 9 månader och ett år, så kanske, kanske är jag opererad till min födelsedag i mars 2014. Det känns faktiskt lite som att det kvittar, nu när jag vet att det blir av gör det inget om det dröjer. (Även om jag inte skulle säga nej till tre månaders väntetid heller...) Det jag kan veta nästan helt säkert är att på min 35-årsdag, i mars 2015, kommer jag väga under 100 kilo! Med väldigt stor säkerhet under 90. Kanske till och med under 80? Jag blir pirrig när jag tänker på det!
Det som ändå är den stora behållningen av den här dagen är faktiskt det faktum att jag träffade så fina människor, som jag känner att jag nog kommer hålla kontakten med ett bra tag framöver. Jag som börjat känna mig så trist och isolerad har plötsligt lagt till två fina personer på min facebook på kort tid. Och fler ska det bli! Jag ska bli jag igen!
