Lite om portionsstorlekar

Jag är inget jättefan av micromat, men visst har jag värmt och en annan kartong genom åren. 

Ofta har jag känt mig hungrig, även när maten är slut och uppäten. 

Idag åt jag en låda för första gången sen operationen. Eller tja, en halv låda i alla fall. Sen var jag mätt!

Vad är det som händer?

Sedan jag började mitt sommarjobb har min vikt börjat rasa igen. Nästan sådär som det var i början, under flytet.

Jag vet att jag väger mig alldeles för ofta (handen upp, alla andra som gör det!) men samtidigt har det gett mig en tydlig bild av hur (min) viktnedgång funkar.

Jag har sett att efter att jag ätit för lite en period står jag stilla i vikt. Jag har sett att om jag ätit "skräp", typ varit bortrest och ätit okej, men fikat för mycket (kanske en kaka på förmiddagen och någon godisbit på kvällen) står jag stilla i vikt. Och om jag äter för lite bra saker och byter mot skräp (se ovan) kan jag gå upp något/några hekto(n).

Nu när jag har jobbat har jag verkligen försökt komma ihåg att äta, både bra och regelbundet. Förutsättningarna är på samma gång rätt bra och rätt kassa. Bra, för att det finns bra alternativ lättillgängliga. Skalade räkor, kokt ägg, tärnad grillad kyckling, olika grönsaker. Kassa, för att det ibland är otroligt stressigt och helt enkelt inte finns tid att äta. Oftast får jag faktiskt ändå till det, med både mellanmål och lunch.

Det finns mindre bra alternativ också, men de undviker jag faktiskt. 

Senaste veckan/veckorna har vikten som sagt rasat en hel del. Mellan den 4 och 14 juni har jag till exempel gått ner 3 kilo! Samtidigt som jag inte tänker klaga så ställer jag mig lite undrande till det hela. Hur kan det bli så stor skillnad?

Hm, kanske för att sommarjobbet innebär att jag går och står precis hela tiden? Och mitt vanliga "jobb" (alltså pluggandet) går ut på att sitta stilla på den numera väldigt platta stjärten och skriva på datorn?

Något stort har hänt!

Jag har inte vågat erkänna det förut. I alla fall inte högt, för någon annan än för min man. Så här ligger det till:

Under flera år – när jag har vägt nånting runt 110 kilo sisådär – har jag egentligen haft behov av ett extrajobb. Att vara student är sannerligen ingen dans på rosor när det gäller ekonomin! Särskilt inte när man har pluggat så länge att studiemedlet tagit slut...

Men.

Jag har inte velat söka jobb. Inte vågat. Vem vill anställa en vandrande blobb? Hur ska jag få plats i arbetskläderna? Hur ska jag stå ut med att möta folks blickar, oavsett om jag jobbar inom vården eller hotell/restaurang.

Egentligen vill jag inte erkänna det, men nu när övervikten är borta känns just det här sociala så otroligt mycket lättare. Jag vågar prata med (främmande) människor, och vet att det är mig de lägger märke till och inte min övervikt.

På ett bananskal har jag halkat in på ett jätteroligt jobb, som passar mig som hand i handske. Jag får prata med människor, hjälpa dem och göra dem glada. Det händer mycket, men inte på något vis så att jag känner att jag tappar greppet, utan det är hela tiden kul med det stundtals höga tempot.

Som en extra bonus ligger arbetsplatsen drygt 5 km bort, så varje gång jag ska jobba får jag en drygt 1 mil lång cykeltur!

Det är så himla roligt att jag mer och mer börjar känna igen mig själv! Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag fick min operation, som verkligen har gett mig livet tillbaka!

Det börjar med en sjua nu!

Jag har blivit bortskämd med en konstant viktnedgång ända sedan jag påbörjade flytet strax efter jul 2013. Ett drygt halvkilo i veckan har försvunnit varje vecka. Det var mer i början, men går lite långsammare nu.

Då och då stannar det upp och jag står stilla en vecka eller två.

Nu har det varit lite extra irriterande med det där stoppet, eftersom jag fastnade på 80,2 kg. Egentligen är det såklart fullständigt strunt samma om man väger 79,8 kg eller 80,2 kg men rent mentalt känns det ändå så väldigt mycket bättre när det börjar på en sjua! Nu kunde jag såklart inte låta bli att tjuvväga mig femtielva gånger om dagen och varje gång visade den 80,2. Det var som om siffrorna var skrivna med spritpenna på displayen och inte digitalt...

Idag fick jag äntligen se de magiska siffrorna på vågen!

Senast jag vägde något på 70 var 2005. Året efter träffade jag maken och gick upp en del ... och året efter det blev jag gravid och gick upp ännu mer. Och sen snurrade det på nåt alldeles galet.

Aldrig mer igen ska min vikt få börja med en åtta! (Okej, kanske om jag skulle bli gravid igen, men helst inte då heller. Jag har ju haft en graviditet där jag gick upp 27 kilo och en där jag vägde 2 kilo mindre vid förlossningen än när jag blev gravid. Det sög visserligen att må så sjukt illa, men jag vet ändå vilken variant som jag föredrar.)

Nu är det 4 hekto kvar tills jag har gått ner 35 kg! Frågan är vilket mitt nästa mål ska få bli. Troligtvis att gå ner 40 kg. Hel galet ju! Galet roligt!