Har fått operationstid!!!

I år fick jag en av de bästa julklapparna på länge! Då menar jag inte den stora boxen med väldoftande grejer från body shop, även om jag blev väldigt glad för den också!

Den 23 december, precis när vi stod i hallen och packade ihop det sista för att åka iväg till Stockholm och fira jul, ringde min mobil. Från sovrummet hördes ett dovt brummande som jag inte ens hörde. Det var min man som frågade om det var min mobil som ringde. Tur att han hörde, för det hade inte jag gjort!

När jag såg "Inget uppringnings-id" på skärmen anade jag att det kanske kunde vara från Torsby. Och det var det också! :-)

Den 22 januari ska jag opereras!!!

Egentligen skulle jag ha påbörjat flytet igår (onsdag 25/12), men det kunde gå lika bra att göra det idag (26/12). Eftersom jag har varit bortrest och bott med folk som inte vet om operationen har jag valt att vänta med flytet till jag kommer hem. I morse åt jag alltså frukost, och valde även att ta en kaka till förmiddagskaffet.

Men nu sitter jag i bilen hem och där väntar modifast på mig. Beställde en del tidigare i höstas så jag klarar mig ett tag. Måste dock beställa en del för att ha under alla 27 flytdagarna. Dessutom ska jag väga och mäta mig ikväll, samt låta maken fotografera mig. Måste ju fixa "före"-bilder! (Uh, hemska tanke!)

Skitnervös

För några dagar sedan skrev en av tjejerna i facebookgruppen att hon fått sin operationstid!!!

Vi var på infomötet samtidigt då i mars. (Bara nio månader sedan, men det känns som en hel evighet!) Sedan fick hon kallelse till dietistmötet två veckor innan mig.

Tankarna bara rusar omkring.

För hon var ju på dietistmötet två veckor innan mig… Då borde hennes operation ligga ungefär två veckor innan min! Hon opereras i mitten av januari – tänk om min operation då blir av i slutet av januari eller början av februari?!

Om jag går på nålar de luxe numera, och bara väntar och längtar efter att de ska ringa? JA!!!

Är fullständigt skräckslagen och jättenervös, men allra mest bara extremt fylld av längtan.

Snart kommer det faktiskt bli av!

Dietistutbildning i Torsby

Igår var det så äntligen dags för det sista stoppet innan operationen. Dietistkursen.

(Ja ja. Det där är egentligen bara halvsant. Först måste jag till vårdcentralen igen, och få ordning på mitt låga järnvärde. Sedan är det inskrivning, mer provtagningar och träff med operationsteamet. Och så till slut är det dags för operation. Så några till stationer måste jag stanna till vid innan jag är framme vid resans mål.

Om man nu ska se operationen som själva målet? Kanske är det snarare livet som kommer därefter som är målet? Att gå ner i vikt, orka springa, hoppa, leva och dessutom vara frisk.)

Nåja. Dietistkurs var alltså på programmet. Jag fick skjuts av en vän som jag lärt känna på nätet. Underbart med lite sällskap! Både för att det är trevligt och som distraktion från nervositeten. Nordvärmland visade sig från sin bästa sida – det var fantastiskt vackert att åka genom det frostiga landskapet med mörka småa sjöar täckta av en trolsk rök. I Torsby var det däremot grått, men vad gjorde det?

På kursen gicks en hel massa olika saker igenom. Flytet, vad man får äta under den tiden. (Hurra! Man ”får” ha mjölk i kaffet.) Hur man ska äta efter operationen, och hur man kan lägga upp kosten då. Näringslära. Tips och tricks. Och så fick vi provsvar från alla de där rören blod som lämnades för två veckor sedan. Det visade sig att mitt järnvärde inte såg så bra ut, så jag måste kontakta min vårdcentral och få ordning på värdena innan operationen. (Hb var, som vanligt bra (130), men det som heter s-järn var lågt. Jag förstår inte riktigt vad det betyder, men tror att det har med reserverna att göra.)

Det känns helt sjukt att det här är klart nu också! Nu har jag ju faktiskt varit på alla delmoment och det som jag nu väntar på är att de ska ringa och ge mig operationstiden. Då ska man också börja flyta, så det är väl dags att köpa hem någon kartong med modifast för att vara redo.

Jag är på väg!

Ring ring!

Så häromdagen kom det äntligen – det efterlängtade samtalet från Torsby.

Nej, ingen operationstid! Riktigt så roligt ska vi inte ha det.

Dock så erbjöds jag att komma på dietistutbildningen den 26 november!

Det kanske inte säger dig så mycket? "Jaha, dietistutbildning, minsann." Men om man har lite koll på hur det är att vänta på GBP i Värmland så vet man att dietistutbildningen är sista steget innan operationen!

Om jag tackade ja?

Oh yes!

Idag fick jag även papper hem. Där stod det lite närmre när man ska vara där och så. Dessutom fick man ett papper som man ska ta med till sin vårdcentrals labb, med alla blodprover som ska tas. (En klinisk remiss, tror jag att det heter egentligen.) 19 olika prover ska tydligen göras! Frågan är hur många rör det blir…

Tänk ändå. Jag längtar faktiskt efter att fastande gå och lämna de där proverna, för det innebär att jag är ett steg närmare operationen!

Bort med glipan!

Det finns en sak som jag längtar efter lite mer än mycket annat, när det gäller den här operationen.

När man är så tjock som jag är nu – mellan storlek 50 och 56 i kläder, beroende på märke och kvalitet – är det fuckin' omöjligt att linda en handduk omkring sig utan att det glipar. Visst, min familj står väl ut med att se mig halvnäck, men jag vill inte visa mig halvnäck! I alla fall inte på det viset!

Det ska bli så innerligt skönt att inte vara tvungen att klä på sig nästan med en gång efter att jag har duschat hemma hos någon annan! Att kunna gå från badrummet till sovrummet/gästrummet (eller var jag nu håller hus när jag är hemma hos andra) utan att behöva klä på mig först helt enkelt.

Nu har förresten en vän från första gruppmötet fått sin kallelse till dietistgruppmötet. Åååh, så avundsjuk jag är! Jag vill ju också vara på G. Det där mötet är nämligen det sista steget av obligatoriska träffar i Torsby. Sedan är det "bara" några månaders väntan kvar, tills de ringer och meddelar op-datum.

Kan inte mitt nya liv få börja snart!?!

Individuellt dietistmöte

I måndags lämnade jag Karlstad redan klockan 6 på morgonen. Efter misslyckandet att komma i tid till tåget förra gången tog jag mod till mig och ringde till sjukresor, som beviljade en taxiresa till stationen! Så himla lyxigt att faktiskt inte bara komma i tid, utan i riktigt god tid!

I väskan hade jag med mig en lunta papper, med en mängd frågor som jag hade besvarat. Det handlade om vikthistorik, tidigare bantningsförsök, relation till mat och ätande mm. 

De där frågorna gick jag igenom med dietisten, och allting kändes bara bra. Ibland kan man läsa om folk som försöker ljuga sig till en operation - "Vad ska man svara på frågorna?". Så skulle jag aldrig kunna göra! Jag var ärlig på allt, inkl det faktum att jag emellanåt använder mat (och godis! Och fika!) som stresshantering. Skitdåligt, jag vet! Hon sa att det nog går att fixa en remiss till någon kontakt kring stresshantering. Iom att jag slutat röka* så har jag inte längre det att varva ner med när jag är uppe i varv...

Hon avslutade med att säga att hon inte såg några hinder för att jag ska få operation beviljad. Hur lång väntetiden är från och med nu visste hon inte, men kanske uppåt ett halvår. 

Avslutade dagen i Torsby med en kopp kaffe i fiket med utsikt över både berg och helikopterplatta! 

*Drog ner från varje dag till feströkning när sonen hade fötts. (Inget alls under graviditeten såklart!) Slutade helt 19 maj 2011. 

Testar från mobilen

Nu har jag fixat så att jag kan blogga från mobilen också. Kanske blir det lite mer action då?

Om inte annat så kan jag ju blogga när jag är på väg hem från Torsby på måndag. Knäppt att jag är så nervös, bara inför ett dietistbesök! Jag misstänker att jag knappt kommer kunna andas pga nervositet när det närmar sig operationsdagen. :-)

Kallelse!

Igår satt jag och skrev lite gnälligt i min dagbok, om hur seeeegt det är att vänta. Hur gaaaalen jag blir på att det aldrig händer något.

Så plingade det till i mobilen. Ett meddelande från facebookgruppen. En av tjejerna som är med där hade fått sin kallelse till möte med dietisten!

Det snurrade till i magen av nervositet. Tänk om min kallelse också var på väg!

Flera gånger under eftermiddagen förbannade jag att posten alltid kommer så sent till mig.

Så. Vid 14-tiden rasslade det till på hallgolvet. Jag försökte låta bli att rusa dit. ...där låg en räkning, en räkning till. Reklam från ellos. Och så – ett stort kuvert med landstingets logga på!

Den 30 september ska jag till Torsby och träffa dietisten där!

Min tid var väldigt tidig. Så tidig att jag återigen skulle behöva åka med den allra första bussen och sedan bara ha någon minut på mig att byta till tåget. Det gick ju inte så bra förra gången... Nu ringde jag faktiskt till sjukresor, och berättade om den knepiga situationen. Damen jag pratade med förstod verkligen min oro, och ordnade så att jag får åka taxi till tågstationen. Vilken lättnad!

Det ska bli intressant att träffa dietisten, även om jag helst av allt bara vill kasta mig upp på operationsbordet med en gång!

Ny termin

Ganska exakt tre miljoner gånger om dagen, eller nånting däråt i alla fall, tänker jag på hur livet efter operationen kan tänkas bli/vara.

Så här i slutet av augusti tänker jag så klart på det här med att plugga och jobba. Jag tycker att det är jobbigare och jobbigare att börja nya kurser (jag pluggar ju på universitetet, och börjar nya kurser några gånger om året), bara för att jag hatar att träffa nya människor när jag ser ut så här.

Egentligen älskar jag möten med människor! Tycker att det är jättekul att lära känna nya vänner. Spännande att höra vilka de är, och låta dem veta mer om mig.

Innerst inne känner jag mig fortfarande som en sprudlande, väldigt öppen, glad, nyfiken och intresserad tjej. Men ju fetare jag har blivit, desto mer introvert har jag blivit. Vill helst inte synas (vilket man kan tycka är ironiskt...) och låter ofta bli att göra saker, bara för att jag inte orkar vara "fet offentligt".

Det som är allra mest tragiskt är att jag sååå gärna skulle vilja ha ett extrajobb, men jag vågar inte söka något. Jag vill inte komma ny till ett ställa och vara så fet som jag är nu. Bli uttittad av främmande människor. Skulle jag jobba inom vården skulle det vara svårt rent praktiskt: det är inte lätt att lyfta folk när man själv är stor och otymplig! Och skulle jag jobba i skolan måste jag stå längst fram och bli uttittad av eleverna. Nej tack!

Om ett år – i slutet av augusti 2014 – väger jag förhoppningsvis betydligt mindre. Då ska jag våga skriva upp mig i vikariebanken. När jag börjar nya kurser kommer jag kliva in i föreläsningssalarna med ett större självförtroende. Jag kommer veta att folk kan höra det jag säger utan att bara tänka på hur fet jag är.

Häromdagen läste jag någonting som stämde så mitt i prick. Ungefär så här: "Ju större jag blev på utsidan, desto mindre blev jag på insidan." Det är så jävla sorgligt. Och så jävla sant.

Den som en gång var jag. Hon den där glada, tokiga, ständigt fylld med upptåg. Hon finns därinne. Intryckt bland fett, skam och skuld sitter hon och gömmer sig. Om köerna i Torsby bara rör på sig så kommer den där bruttan snart komma fram!

Lite om att göra en GBP i Värmland [från den gamla bloggen]

Jag fick en kommentar från Shadaim, där hon frågade om jag är godkänd för gbp nu, och det är jag ju! Ska man opas i Värmland så är det (som jag har uppfattat det) underförstått att man är godkänd för operation om man går hem från gruppmötet och har fått okej från kirurgen man träffar efteråt.

Dock ser det väldigt olika ut från landsting till landsting, så jag tänkte att jag kanske kan skriva lite om hur (jag har uppfattat att) det funkar här i Värmland. Den där parentesen är viktig! Det jag skriver här är ingen absolut sanning, utan hur jag har uppfattat det från den information jag har fått.

1) En remiss skrivs.

Jag har faktiskt ingen aning om man kan skriva egenremiss, eller om man måste göra som jag gjorde – gå via husläkaren på vårdcentralen. Efter någon vecka/några veckor kommer en remissbekräftelse från Torsby, som är det enda sjukhus i Värmland som utför överviktsoperationer.

Det som hände hos min läkare var att jag helt enkelt berättade att jag ville göra en gbp-operation. Att jag varit överviktig länge och försökt gå ner många gånger förr. Ofta hade jag lyckats, men gått upp igen. Dessutom fick jag vägas och mätas.

2) Inom 13 veckor (för mig tog det drygt 14) får man komma på ett informationsmöte i Torsby.

Cirka en vecka dessförinnan ska man lämna ett antal rör blod. Det kan man göra på sin vanliga vårdcentral. Man får ett papper skickat till sig, och det tar man med till de som tar proverna så att de ska veta vad i blodet som ska testas.

När man kommer till mötet i Torsby får man först (individuellt) träffa en sköterska, som tar blodtryck och vikt. Därefter är det gruppmöte, där kirurg, sköterska och dietist ger information. En hel del som man redan vet om, och en del nytt. (Det beror såklart på hur mycket man läst på nätet osv..)

Efter mötet får var och en träffa kirurg, som berättar om man ses som en lämplig kandidat till operationen eller inte. Det mötet tar ca fem minuter. Vissa av de som jag var där med fick veta att ytterligare utredning behövdes. Det kunde t.ex. handla om att göra sömnutredning, för att se om man lider av sömnapné (som kan vara farligt när man är under narkos, som jag förstod det), eller att man kanske behöver göra något annat innan de kan godkänna en för operation. I mitt fall sa läkaren att allting såg fint ut – jag var fet nog för en operation och frisk nog för att kunna klara av den. Ungefär så. I och med det blir man alltså godkänd!

3) Nytt för i år (2013) är att man även får/ska träffa en psykiatrisköterska

Det fick jag göra tre veckor efter gruppinformationen. Det man gör där är att svara på diverse formulär om nuvarande och tidigare psykiatrisk status – alltså om man är nedstämd, har svårt att sova, eller har varit det tidigare. Det var även en del personlighetstester. Som jag förstod det gör man inte det här för att sålla ut någon, utan dels för att a) kunna hjälpa någon redan innan operationen, om den har problem som kan göra det extra jobbigt efteråt, eller b) kunna titta tillbaka på de här formulären i efterhand och säga att de som svarat mest a på en viss fråga kanske lyckas bättre med operationen än de som svarar mest c. Ungefär så har jag uppfattat det.

4) Så småningom ska man också gå på dietistmöten

Här har jag dålig koll, eftersom jag inte kommit så långt än. Som jag har uppfattat det så har man tidigare år fått gå på en tvådagarskurs i grupp i Torsby. Nu ska man istället träffa dietist enskilt en dag/gång och i grupp en dag. Det blir nog någon gång i höst – alltså ett halvår efter gruppinfon – som jag får göra det. (Tillägg: min tid för individuellt dietistmöte är den 30 september, ganska exakt 6 månader efter gruppinfon.) (Ännu ett tillägg: jag fick tid för gruppmöte den 26 november, alltså åtta månader efter gruppinfon.)

5) Och sen får man vänta igen...

Eftersom överviktskirurgi klassas som högspecialiserad vård här i Värmland kan man inte åberopa vårdgarantin. Det går alltså inte att kräva att få komma före i några köer, eller att komma till ett annat landsting, som jag vet är vanligt annars i "gbp-kretsar". Man kan ju tycka vad man vill om det. Själv kan jag känna att det känns tryggt att vara i ett landsting där de lägger ner så mycket jobb på förberedelser, och att man hinner tänka igenom beslutet både en och två gånger innan. Det går liksom inte att spontan-opa sig här! :-) Å andra sidan kan det ibland kännas sjukt frustrerande att när man väl har bestämt sig för det här ganska drastiska beslutet, vara tvungen att vänta så himla länge!

När jag var på mötet den 19 mars 2013 sades det att köerna är ca 9-12 månader. Mitt intryck är att det är längre än så, men den som lever får se… (Och här kommer ett tillägg till: den 23 december ringde de och meddelade att jag ska opereras den 22 januari 2014! Alltså 10 månader efter första mötet och ca 14 månader efter att jag träffade min husläkare första gången.)

Bra att veta:

* Man har rätt till ersättning för sina resor till och från Torsby. (Som ligger ca 10 mil från Karlstad, där jag bor.) Spara kvitton från buss och tåg! På lokalbussen kan man be om kvitto, även om man betalar med busskortet! På sjukhuset får man ett kvitto när man anmäler sig i receptionen. På det får man fylla i några rutor, vilka färdmedel man tagit. Man fyller även i sitt kontonummer. Så skickar man det till den adress som står på sjukhuskvittot (skriv av adressen innan du klistrar igen kuvertet! ;-) ) och får pengarna in på kontot någon månad senare.

* Tågstationen i Torsby ligger precis mittemot sjukhuset, så till och med en förvirrad person som jag kan hitta dit utan problem!

* Om man tycker att det är obehagligt att ringa till vårdcentralen, för att beställa tid till husläkaren, kan man gå in på mina vårdkontakter på landstingets hemsida. Så gjorde jag, eftersom mina barns bvc-sköterska brukar svara i telefon på vårdcentralen och är lite skvallrig och "gå påig" av sig. Då kändes det bättre att skriva.

Och sakta går det framåt [från den gamla bloggen]

Om man räknar dagar/veckor har det inte gått så himla lång tid sedan gruppinfon, men i almanackan står det ju faktiskt redan en ny månad! Ja, det är lite larvigt att tänka så, men det hjälper en hel del för att det inte ska kännas så hopplöst segt.

"Nu är det april, och kursen var jag på i slutet av mars. Blodproverna tog jag i mitten av mars. Läkarbesöket gjorde jag i november, och hela cirkusen startade jag med mitt mail i slutet av oktober." Så går mina tankar när det känns som att det är lång tid kvar. Visserligen går det långsamt, men det har redan hunnit gå fem månader. Nästan ett halvår!

Nu i veckan ska jag iväg till en psykiatrisjuksköterska i Torsby. Det känns lite nervöst. Jag undrar just vad vi kommer prata om. Om hon har haft tillgång till mina gamla journaler, eller om vi ska "börja om från början".

Hur som helst så är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra. Jag mår ju visserligen på många sätt och vis psykiskt dåligt över min övervikt, och är rätt övertygad om att det på många sätt och vis kommer bli bättre när jag går ner i vikt. Samtidigt är jag ju realistisk och inser att allting i mitt liv inte kommer bli tip-top bara för att jag väger mindre.

(Exempel på vad jag VET kommer bli bättre: Nu har jag svårt för nya situationer och drar mig oftast undan från att stå i händelsernas centrum, eftersom jag inte vill dra några blickar till mig och min kropp. Jag VET att det inte kommer vara så om jag går ner i vikt, eftersom jag när jag tidigare bara har varit tjock (typ BMI 28-30) har jag inte haft några som helst problem med att alla ser mig. Det är nu när jag är extremtjock (BMI 38-39) som jag blir sådan.

Exempel på sådant som jag vet kommer finnas kvar i mitt liv ändå: Nu är jag ibland väldigt lat och har svårt att få tumme ur och börja skriva t.ex. inlämningar till universitetet i tid. Jag är helt övertygad om att jag kommer fortsätta med den dåliga ovanan oavsett om mitt BMI är som nu eller om det skulle gå ner till 23.)

Om gruppinfo och en resa som gick "sådär" [från gamla bloggen]

I tisdags var så äntligen den efterlängtade dagen inne. Äntligen dags för gruppmötet! Första besöket på sjukhuset. Ett "riktigt" steg på vägen, till skillnad från att bara gå till vårdcentralen.

Klockan 9:30 skulle mötet börja, men på kallelsen stod det klart och tydligt skrivet att man ska infinna sig 90 minuter innan besöket. Så viktigt var detta att det var understruket med neonrosa. Jag sökte såklart fram en så bra resa som möjligt, och insåg att jag var tvungen att åka hemifrån med den allra första bussen, för att kunna byta till det allra första tåget för dagen.

För att göra en löjligt lång historia kort så blev det som så att bussen var supersen, vilket ledde till att jag missade min anslutning till tåget. Jag ringde hem och grät och svor och grät ännu mer. Min man, som var hemma med barnen, var en hjälte och packade ihop hela gänget och skjutsade mig upp. Sonen brukar ha en tendens till åksjuka, så även denna resa.

Jag dök alltså upp i Torsby nån halvtimme försent, luktande kräks eftersom jag fått lite på mig. (Blä!) Förseningen ursäktades, och jag fick rätt raskt komma in till en sköterska och ta blodtryck. Jag var helt övertygad om att det skulle vara skyhögt, pga den stressiga morgonen, men det var lika lågt som alltid. Vikten som togs en stund senare var inte lika låg... Jag kommer inte ihåg exakt, men jag har för mig att det var 112,5 kg. Alltså lite högre än på Vårdcentralen, men den gången var jag å andra sidan barfota. :-D

Det var Stephan Axer som höll i mötet, eftersom Hoffman (som jag fattade det som brukar vara den som pratar) var ledig. Han var bra att lyssna på, och även om inte så mycket var nyheter för mig var det ändå intressant att få det förklarat av en expert. En sak som jag gillade var att det var så ärligt, men ändå ingen moralpredikan. Han återkom flera gånger till att det inte är någon skönhetsoperation - tvärtom är risken stor att man faktiskt blir riktigt ful, sa han till och med!

Lite info gavs även av en dietist. Då var jag tyvärr rätt trött, eftersom ettåringen hade väckt mig vid 4 och jag sedan faktiskt inte hade tid att sova något mer. Hade ju tänkt sova på tåget, men det gick ju inte så bra... Slutligen ropade en sköterska upp vilka tider vi skulle få enskilt samtal med kirurg. Jag hamnade i den grupp som skulle komma in sist.

I vanliga fall brukar jag vara ganska blyg och avvaktande, och inte våga ta kontakt med nya människor. (Dock är jag larvigt social om någon annan pratar med mig.) Nu var det dock något som var annorlunda, och förutom en tjej som jag lärt känna via viktop.se, pratade jag med flera andra också. Kanske var det det faktum att vi alla var där av samma anledning som gjorde att jag kände att jag kunde slappna av så? Att jag inte på något vis behövde skämmas över mig själv, som jag så ofta gör annars. De timmar som jag fick vänta på mitt enskilda möte gick supersnabbt, tack vare att jag nästan hela tiden satt och pratade med någon.

Inne hos kirurgen blev jag helt sjukt nervös. Tänk om han skulle säga åt mig att skärpa mig och gå hem? Eller påpeka att jag minsann inte testat viktväktarna, och faktiskt borde göra det först? Istället sa han nästan med en gång att jag verkade vara en utmärkt kandidat. Min vikt är hög och behöver minskas drastiskt, men jag är i övrigt frisk och har dessutom opererats förr, så att man vet att jag tål narkos. Förutom att de i Torsby har börjat med någon ny psykologutvärdering (?) så verkar det alltså som att jag är godkänd!

Väntetiden är någonstans mellan 9 månader och ett år, så kanske, kanske är jag opererad till min födelsedag i mars 2014. Det känns faktiskt lite som att det kvittar, nu när jag vet att det blir av gör det inget om det dröjer. (Även om jag inte skulle säga nej till tre månaders väntetid heller...) Det jag kan veta nästan helt säkert är att på min 35-årsdag, i mars 2015, kommer jag väga under 100 kilo! Med väldigt stor säkerhet under 90. Kanske till och med under 80? Jag blir pirrig när jag tänker på det!

Det som ändå är den stora behållningen av den här dagen är faktiskt det faktum att jag träffade så fina människor, som jag känner att jag nog kommer hålla kontakten med ett bra tag framöver. Jag som börjat känna mig så trist och isolerad har plötsligt lagt till två fina personer på min facebook på kort tid. Och fler ska det bli! Jag ska bli jag igen!

Äntligen [från gamla bloggen]

Förra veckan rasade äntligen det efterlängtade brevet ned genom brevinkastet: kallelse till gruppmötet! Som jag har väntat på att få brev med landstingslogga, och så besviken jag har blivit varje gång det har visat sig vara nån tandläkarräkning eller liknande...

Den 19 mars ska jag tydligen iväg till Torsby för att gå på det där mötet.

Saker jag tänker på [från gamla bloggen]

Ganska ofta händer det att jag tänker på hur det kommer vara sen. Sedan. Efter operationen, när kilona har rasat.

Dels en del självklara (och samtidigt rasande sorgliga, just för att de är självklara) saker. Som att slippa en klump i halsen när jag åker buss och ser hur ingen vill sätta sig bredvid mig. Eller för den delen när jag åker buss och det är hur obekvämt som helst, eftersom jag är så mycket större än vad de skålade sätena tillåter. Som att slippa gå på stan, men åka hem nästan med en gång för att jag inte orkar med folks blickar. Som att jag hellre fortsätter plugga, än börjar jobba, eftersom jag inte står ut med att stå framför en klass när jag är så här tjock.

Så har vi de där andra grejerna. Att jag ligger i badkaret och tänker på att när man inte är jättetjock kan det nog vara så att vattnet täcker kroppen. Hurra! Ingenting som sticker ut och blir kallt! Och när man har badat klart tar man en handduk och sveper omkring sig. Inte en handduk som man nätt och jämt lyckas få att sitta uppe. Som glipar och gör så att jag måste ha badrock över för att inte visa upp hela härligheten och lite till.

Fy 17, vad jag ser fram emot det!

Bakgrund – barndom [från gamla bloggen]

Jag sitter och funderar lite. Undrar när det blev så här. Inte när jag blev tjock alltså – det har jag såvitt jag minns alltid varit.

Men jag undrar när jag började må så dåligt av det.

Jag minns när jag var liten, kanske 5-6-7 år?, och tänkte att jag aldrig, aldrig skulle äta igen. Jag ska minsann visa att jag också kan bli smal! Det är s å jävla jävligt. Att tänka på att jag inte var särskilt mycket äldre än vad mitt äldsta barn är nu, och hyste ett så enormt självförakt. Det var inte fint att vara tjock. Min kusin var smal, och hon var mycket bättre än jag. Sötare, snällare, en bättre människa. Hon fick ta en bulle till, för hon var ju smal. Jag fick inte ta en bulle till. Ville så gärna ha en till. Det söta, goda, lugnande, tröstande, skamfyllda, hemska.

Så gick åren. Jag fortsatte att vara tjock. Emellanåt (när de skrek elaka saker, när alla andra dansade med någon på discot, när jag var ensam ensam ensam varje dag efter skolan och varje helg) hatade jag mig själv. Ville skära bort min kropp. Operera bort min hjärna som tänkte allt hemskt. Ville dö. Försökte ta livet av mig. Hatade allt jag var och tänkte. Hatade allt som dallrade. Hatade dem som tryckte ner mig. De som tryckte in mig i min kropp. Som reducerade mig till bara min kropp. Jag hatade att jag inte fick vara den jag kände mig som.

Blev femton år. Min syster sa att jag borde strunta i dem som sa allt det hemska. Prata med de där snälla, smarta, roliga istället. Hon visste ju att det var precis så jag var: snäll, smart, rolig.

Att våga prata med andra. Att våga bortse från vikten. Strunta i dallret. Prata. Skratta. Skämta. Vara den som jag faktiskt kände mig som. Fortfarande vägde jag lika mycket, men mer och mer blev jag en människa och inte bara en vikt.

Jag kan inte påstå att jag var världens lyckligaste människa när jag slutade högstadiet. Tvärtom, var jag fortfarande rätt ofta deprimerad och nere. Inte särskilt nöjd med den som stirrade tillbaka på mig i spegeln. Men nöjd med den som fanns inuti. Som visade sig ha humor. Vara en bra kompis. Ganska smart.

När jag slutade nian hade jag bestämt mig. Inte för att jag skulle gå ner hundra kilo under sommarlovet och komma tillbaka supersmal och helt förvandlad när jag började gymnasiet. Nej, jag hade bestämt mig för att jag skulle sluta vara så förbannat mesig. Jag skulle ut ur mitt skal. Våga prata, skratta, sjunga ...finnas! Tjock eller ej.

På nians skolavslutning fick jag min första kyss.