Om man räknar dagar/veckor har det inte gått så himla lång tid sedan gruppinfon, men i almanackan står det ju faktiskt redan en ny månad! Ja, det är lite larvigt att tänka så, men det hjälper en hel del för att det inte ska kännas så hopplöst segt.
"Nu är det april, och kursen var jag på i slutet av mars. Blodproverna tog jag i mitten av mars. Läkarbesöket gjorde jag i november, och hela cirkusen startade jag med mitt mail i slutet av oktober." Så går mina tankar när det känns som att det är lång tid kvar. Visserligen går det långsamt, men det har redan hunnit gå fem månader. Nästan ett halvår!
Nu i veckan ska jag iväg till en psykiatrisjuksköterska i Torsby. Det känns lite nervöst. Jag undrar just vad vi kommer prata om. Om hon har haft tillgång till mina gamla journaler, eller om vi ska "börja om från början".
Hur som helst så är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra. Jag mår ju visserligen på många sätt och vis psykiskt dåligt över min övervikt, och är rätt övertygad om att det på många sätt och vis kommer bli bättre när jag går ner i vikt. Samtidigt är jag ju realistisk och inser att allting i mitt liv inte kommer bli tip-top bara för att jag väger mindre.
(Exempel på vad jag VET kommer bli bättre: Nu har jag svårt för nya situationer och drar mig oftast undan från att stå i händelsernas centrum, eftersom jag inte vill dra några blickar till mig och min kropp. Jag VET att det inte kommer vara så om jag går ner i vikt, eftersom jag när jag tidigare bara har varit tjock (typ BMI 28-30) har jag inte haft några som helst problem med att alla ser mig. Det är nu när jag är extremtjock (BMI 38-39) som jag blir sådan.
Exempel på sådant som jag vet kommer finnas kvar i mitt liv ändå: Nu är jag ibland väldigt lat och har svårt att få tumme ur och börja skriva t.ex. inlämningar till universitetet i tid. Jag är helt övertygad om att jag kommer fortsätta med den dåliga ovanan oavsett om mitt BMI är som nu eller om det skulle gå ner till 23.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar