Ja herre min skapare, så fort allting har gått nu igen!
Plötsligt ramlade en kallelse ner i brevlådan och allting blev med ens så väldigt verkligt!
Den kallelsen var till journalskrivning. Inför den får man ta en mängd blodprover (för att se att kroppen klarar av operation och läkning, antar jag), och väl på sjukhuset får man även göra EKG, kolla blodtrycket, vägas och mätas (runt midjan, inte på längden) och bli lyssnad på hjärta och lungor. Det fanns faktiskt lite avvikelser, vilket jag funderat på i efterhand, men ingenting såg så onormalt ut att jag inte skulle kunna bli opererad.
Dessutom får man träffa både kirurg och narkosläkare. Jag kan ju säga att hade jag aldrig blivit sövd förut hade jag verkligen inte blivit o-nervös av den här snubben! Han hade personlighet som en gråsten och släppte liksom inte in mig alls i "samtalet" (monologen). Eftersom jag har fått barn genom katastrofsnitt så har jag väldigt hemska erfarenheter av sövning. (Då skrek jag i fullständig panik från att man upptäckte att barnets hjärtslag försvann tills jag efter en språngmarsch genom sjukhuskorridorerna sövdes ner.) Tack och lov hade jag en superbra narkosläkare när jag gjorde min GBP, och han gick väldigt pedagogiskt igenom skillnaderna mellan akut sövning och planerade operationer. Dessutom skämtade han mycket, samtidigt som han kändes seriös. Alltså gjorde det inte så mycket att informationen från den här snubben mer var standardrabbling än att handla om mig och mina funderingar.
Nåja. Han är säkert bra på själva narkosdelen, och det är trots allt viktigare än att han är socialt kompetent!
Men operationen då??
Den 3 november smäller det! Då kan jag äntligen säga hejdå till min fladdrande mage!
Ännu har jag inte helt säkert bestämt mig om jag ska lägga ut bilder på eländet, men jag kommer i alla fall ta kort, så att möjligheten finns.
Allting är så himla spännande just nu! Jag har förberett mig lite smått, genom att köpa stödstrumpor och innetofflor, som brukar vara skönt att ha på sjukhuset. Dessutom skulle jag vilja hitta några snygga mysbyxor också. Ganska larvigt, men jag känner mig mer redo genom den här handlingen. Lite som när man är gravid och handlar blöjor och små sparkdräkter.
Spännande att se om jag är opererad eller fortfarande räknar ner i nästa inlägg! Idag är det 10 dagar kvar...
söndag 23 oktober 2016
söndag 16 oktober 2016
Nästan jubileum!
Jag har ju en liten räknare här på bloggen, som visar hur länge det är sedan jag gjorde min GBP-operation. (Från början räknade den förresten ner till operationen.) Idag visar den på 998 dagar, så i övermorgon har det tydligen gått 1000 dagar!
Tänk så himla mycket som har hänt på den tiden!
Redan när jag började flyta innan operationen gick jag ju ner en hel del, och sedan fortsatte kilona rasa i ungefär 7-8 månader, innan vikten lade sig rätt stabilt. Som det verkar nu så håller jag mig hyfsat stadigt kring 65 kilo (till en längd på 1,69 m). Jag kan inte sticka under stolen med att jag egentligen gärna skulle vilja väga typ 61, men för att göra det måste jag vara betydligt noggrannare med både kost och motion än vad jag egentligen orkar...
Jo. För numera kan jag slarva en del utan att dumpa. (Eller så struntar jag i att jag kommer dumpa och äter ändå.) Av olika orsaker har jag inte mått så himla bra de sista månaderna, och precis som tidigare i livet har jag hanterat stress och allmänt dåligt mående genom att äta dåligt. En usel strategi, jag vet! Men eftersom det är så jag är van att göra är det så himla lätt att trilla dit!
Men annars då? Jo, förutom att jag mått dåligt på vissa plan så mår jag ändå så jäkla bra på andra!
Att inte väga 113 kilo innebär en sådan frihet för mig! Frihet att välja kläder. Frihet att vara den jag är, utan att folk ser fett och inte en människa. Frihet att röra mig. Frihet!
Jag var på många sätt och vis en fri, lycklig och utåtriktad människa även när jag vägde 113 kilo. Men. Det var så många gånger som jag inte var det. Som jag fick tvinga mig. Som jag hatade att gå in i ett okänt socialt sammanhang. Som jag tvekade inför att gå på fest - oavsett om det var med kända eller okända människor. Så många gånger som jag skämdes över mig själv och hela min uppenbarelse.
Jag är ju fortfarande jag. Jag kan fortfarande vara osäker i nya sammanhang. Men. Det handlar då om vem jag är inuti. Inte rädsla för att bli (be)dömd för den jag är utanpå. Inte skam över att jag så uppenbart inte har någon kontroll över mig själv. Jag lever och bubblar och skäms inte och ber inte om ursäkt.
Här är jag! Tusen dagar senare. Tusen gånger starkare! Är så oändligt glad och tacksam att jag fick göra den här operationen.
Tänk så himla mycket som har hänt på den tiden!
Redan när jag började flyta innan operationen gick jag ju ner en hel del, och sedan fortsatte kilona rasa i ungefär 7-8 månader, innan vikten lade sig rätt stabilt. Som det verkar nu så håller jag mig hyfsat stadigt kring 65 kilo (till en längd på 1,69 m). Jag kan inte sticka under stolen med att jag egentligen gärna skulle vilja väga typ 61, men för att göra det måste jag vara betydligt noggrannare med både kost och motion än vad jag egentligen orkar...
Jo. För numera kan jag slarva en del utan att dumpa. (Eller så struntar jag i att jag kommer dumpa och äter ändå.) Av olika orsaker har jag inte mått så himla bra de sista månaderna, och precis som tidigare i livet har jag hanterat stress och allmänt dåligt mående genom att äta dåligt. En usel strategi, jag vet! Men eftersom det är så jag är van att göra är det så himla lätt att trilla dit!
Men annars då? Jo, förutom att jag mått dåligt på vissa plan så mår jag ändå så jäkla bra på andra!
Att inte väga 113 kilo innebär en sådan frihet för mig! Frihet att välja kläder. Frihet att vara den jag är, utan att folk ser fett och inte en människa. Frihet att röra mig. Frihet!
Jag var på många sätt och vis en fri, lycklig och utåtriktad människa även när jag vägde 113 kilo. Men. Det var så många gånger som jag inte var det. Som jag fick tvinga mig. Som jag hatade att gå in i ett okänt socialt sammanhang. Som jag tvekade inför att gå på fest - oavsett om det var med kända eller okända människor. Så många gånger som jag skämdes över mig själv och hela min uppenbarelse.
Jag är ju fortfarande jag. Jag kan fortfarande vara osäker i nya sammanhang. Men. Det handlar då om vem jag är inuti. Inte rädsla för att bli (be)dömd för den jag är utanpå. Inte skam över att jag så uppenbart inte har någon kontroll över mig själv. Jag lever och bubblar och skäms inte och ber inte om ursäkt.
Här är jag! Tusen dagar senare. Tusen gånger starkare! Är så oändligt glad och tacksam att jag fick göra den här operationen.
onsdag 5 oktober 2016
Nedräkning pågår ...inte än men förhoppningsvis snart!
Ja, som rubriken säger så kommer jag förhoppningsvis snart kunna börja räkna ner till dagen B, som i bukplastik.
Jag är delvis livrädd, eftersom det är ett så stort ingrepp, men till betydligt större del är jag bara överlycklig och förväntansfull. Tänk, när det är gjort kommer jag inte ha en massa fladder längre! Jag kommer inte behöva lyfta undan magen när jag klär på mig. Om jag har mysbyxor på mig kommer jag kunna springa utan att det blir pinsamma ljud när magen klafsar runt. Jag kommer kunna ha andra trosor än boxers (som jag iofs älskar, men kanske inte alltid vill ha ändå). Jag kommer kunna ha lite kortare tröjor, utan att behöva bry mig om den jäkla magen, som ligger hoprullad till en stor knöl strax ovanför skrevet.
Och när jag ändå kommer in på det...
Då när jag var och blev utvärderad i vintras så påpekade läkaren att de kommer lyfta upp underlivet lite också. För det är ju så – när man har varit kraftigt överviktig så har man haft fett överallt och således hängig överskottshud överallt.
För första gången på väldigt många år har jag i år levt singelliv, med allt vad det innebär. Jag försöker verkligen att inte bry mig om hur jag ser ut och bara ge mig hän och njuta av vad mina tillfälliga relationer har gett mig. (Av massor med olika anledningar är jag inte intresserad av något fast förhållande. Men tillfälliga relationer – ja tack!) Men alltså, det är verkligen inte lätt att ignorera all denna jävla hud!
Vad jag inte har berättat är att jag faktiskt fick ett operationsdatum redan i våras. Dock kom det väldigt olämpligt i tiden för mig, pga jobb, så jag bad att få skjuta upp det hela till oktober. Idag är det den 27 september. Om fyra dagar är det oktober. Med andra ord är det inte alls långt kvar tills operationen blir av, om planeringen kvarstår.
Nästa månad!
Det är med skräckblandad förtjusning jag öppnar dörren varje dag, sneglande mot dörrmattan för att se om det ligger ett kuvert med landstingslogga där.
Jag är delvis livrädd, eftersom det är ett så stort ingrepp, men till betydligt större del är jag bara överlycklig och förväntansfull. Tänk, när det är gjort kommer jag inte ha en massa fladder längre! Jag kommer inte behöva lyfta undan magen när jag klär på mig. Om jag har mysbyxor på mig kommer jag kunna springa utan att det blir pinsamma ljud när magen klafsar runt. Jag kommer kunna ha andra trosor än boxers (som jag iofs älskar, men kanske inte alltid vill ha ändå). Jag kommer kunna ha lite kortare tröjor, utan att behöva bry mig om den jäkla magen, som ligger hoprullad till en stor knöl strax ovanför skrevet.
Och när jag ändå kommer in på det...
Då när jag var och blev utvärderad i vintras så påpekade läkaren att de kommer lyfta upp underlivet lite också. För det är ju så – när man har varit kraftigt överviktig så har man haft fett överallt och således hängig överskottshud överallt.
För första gången på väldigt många år har jag i år levt singelliv, med allt vad det innebär. Jag försöker verkligen att inte bry mig om hur jag ser ut och bara ge mig hän och njuta av vad mina tillfälliga relationer har gett mig. (Av massor med olika anledningar är jag inte intresserad av något fast förhållande. Men tillfälliga relationer – ja tack!) Men alltså, det är verkligen inte lätt att ignorera all denna jävla hud!
Vad jag inte har berättat är att jag faktiskt fick ett operationsdatum redan i våras. Dock kom det väldigt olämpligt i tiden för mig, pga jobb, så jag bad att få skjuta upp det hela till oktober. Idag är det den 27 september. Om fyra dagar är det oktober. Med andra ord är det inte alls långt kvar tills operationen blir av, om planeringen kvarstår.
Nästa månad!
Det är med skräckblandad förtjusning jag öppnar dörren varje dag, sneglande mot dörrmattan för att se om det ligger ett kuvert med landstingslogga där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)