Ja herre min skapare, så fort allting har gått nu igen!
Plötsligt ramlade en kallelse ner i brevlådan och allting blev med ens så väldigt verkligt!
Den kallelsen var till journalskrivning. Inför den får man ta en mängd blodprover (för att se att kroppen klarar av operation och läkning, antar jag), och väl på sjukhuset får man även göra EKG, kolla blodtrycket, vägas och mätas (runt midjan, inte på längden) och bli lyssnad på hjärta och lungor. Det fanns faktiskt lite avvikelser, vilket jag funderat på i efterhand, men ingenting såg så onormalt ut att jag inte skulle kunna bli opererad.
Dessutom får man träffa både kirurg och narkosläkare. Jag kan ju säga att hade jag aldrig blivit sövd förut hade jag verkligen inte blivit o-nervös av den här snubben! Han hade personlighet som en gråsten och släppte liksom inte in mig alls i "samtalet" (monologen). Eftersom jag har fått barn genom katastrofsnitt så har jag väldigt hemska erfarenheter av sövning. (Då skrek jag i fullständig panik från att man upptäckte att barnets hjärtslag försvann tills jag efter en språngmarsch genom sjukhuskorridorerna sövdes ner.) Tack och lov hade jag en superbra narkosläkare när jag gjorde min GBP, och han gick väldigt pedagogiskt igenom skillnaderna mellan akut sövning och planerade operationer. Dessutom skämtade han mycket, samtidigt som han kändes seriös. Alltså gjorde det inte så mycket att informationen från den här snubben mer var standardrabbling än att handla om mig och mina funderingar.
Nåja. Han är säkert bra på själva narkosdelen, och det är trots allt viktigare än att han är socialt kompetent!
Men operationen då??
Den 3 november smäller det! Då kan jag äntligen säga hejdå till min fladdrande mage!
Ännu har jag inte helt säkert bestämt mig om jag ska lägga ut bilder på eländet, men jag kommer i alla fall ta kort, så att möjligheten finns.
Allting är så himla spännande just nu! Jag har förberett mig lite smått, genom att köpa stödstrumpor och innetofflor, som brukar vara skönt att ha på sjukhuset. Dessutom skulle jag vilja hitta några snygga mysbyxor också. Ganska larvigt, men jag känner mig mer redo genom den här handlingen. Lite som när man är gravid och handlar blöjor och små sparkdräkter.
Spännande att se om jag är opererad eller fortfarande räknar ner i nästa inlägg! Idag är det 10 dagar kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar