Saker jag tänker på [från gamla bloggen]

Ganska ofta händer det att jag tänker på hur det kommer vara sen. Sedan. Efter operationen, när kilona har rasat.

Dels en del självklara (och samtidigt rasande sorgliga, just för att de är självklara) saker. Som att slippa en klump i halsen när jag åker buss och ser hur ingen vill sätta sig bredvid mig. Eller för den delen när jag åker buss och det är hur obekvämt som helst, eftersom jag är så mycket större än vad de skålade sätena tillåter. Som att slippa gå på stan, men åka hem nästan med en gång för att jag inte orkar med folks blickar. Som att jag hellre fortsätter plugga, än börjar jobba, eftersom jag inte står ut med att stå framför en klass när jag är så här tjock.

Så har vi de där andra grejerna. Att jag ligger i badkaret och tänker på att när man inte är jättetjock kan det nog vara så att vattnet täcker kroppen. Hurra! Ingenting som sticker ut och blir kallt! Och när man har badat klart tar man en handduk och sveper omkring sig. Inte en handduk som man nätt och jämt lyckas få att sitta uppe. Som glipar och gör så att jag måste ha badrock över för att inte visa upp hela härligheten och lite till.

Fy 17, vad jag ser fram emot det!

Bakgrund – barndom [från gamla bloggen]

Jag sitter och funderar lite. Undrar när det blev så här. Inte när jag blev tjock alltså – det har jag såvitt jag minns alltid varit.

Men jag undrar när jag började må så dåligt av det.

Jag minns när jag var liten, kanske 5-6-7 år?, och tänkte att jag aldrig, aldrig skulle äta igen. Jag ska minsann visa att jag också kan bli smal! Det är s å jävla jävligt. Att tänka på att jag inte var särskilt mycket äldre än vad mitt äldsta barn är nu, och hyste ett så enormt självförakt. Det var inte fint att vara tjock. Min kusin var smal, och hon var mycket bättre än jag. Sötare, snällare, en bättre människa. Hon fick ta en bulle till, för hon var ju smal. Jag fick inte ta en bulle till. Ville så gärna ha en till. Det söta, goda, lugnande, tröstande, skamfyllda, hemska.

Så gick åren. Jag fortsatte att vara tjock. Emellanåt (när de skrek elaka saker, när alla andra dansade med någon på discot, när jag var ensam ensam ensam varje dag efter skolan och varje helg) hatade jag mig själv. Ville skära bort min kropp. Operera bort min hjärna som tänkte allt hemskt. Ville dö. Försökte ta livet av mig. Hatade allt jag var och tänkte. Hatade allt som dallrade. Hatade dem som tryckte ner mig. De som tryckte in mig i min kropp. Som reducerade mig till bara min kropp. Jag hatade att jag inte fick vara den jag kände mig som.

Blev femton år. Min syster sa att jag borde strunta i dem som sa allt det hemska. Prata med de där snälla, smarta, roliga istället. Hon visste ju att det var precis så jag var: snäll, smart, rolig.

Att våga prata med andra. Att våga bortse från vikten. Strunta i dallret. Prata. Skratta. Skämta. Vara den som jag faktiskt kände mig som. Fortfarande vägde jag lika mycket, men mer och mer blev jag en människa och inte bara en vikt.

Jag kan inte påstå att jag var världens lyckligaste människa när jag slutade högstadiet. Tvärtom, var jag fortfarande rätt ofta deprimerad och nere. Inte särskilt nöjd med den som stirrade tillbaka på mig i spegeln. Men nöjd med den som fanns inuti. Som visade sig ha humor. Vara en bra kompis. Ganska smart.

När jag slutade nian hade jag bestämt mig. Inte för att jag skulle gå ner hundra kilo under sommarlovet och komma tillbaka supersmal och helt förvandlad när jag började gymnasiet. Nej, jag hade bestämt mig för att jag skulle sluta vara så förbannat mesig. Jag skulle ut ur mitt skal. Våga prata, skratta, sjunga ...finnas! Tjock eller ej.

På nians skolavslutning fick jag min första kyss.