Jag har googlat mig halvt tokig för att försöka ta reda på hur det känns att dra dränen efter bukplastiken, men inte hittat så många svar. Möjligtvis ett och annat om hur det kändes mer eller mindre som att dö, med brinnande ormar slingrande ut ur kroppen.
Så, om någon annan i framtiden googlar på "hur känns det att dra ut dränen efter bukplastik" eller "berättelse avlägsna drän", eller liknande, så hoppas jag att de hittar hit och kan känna sig lite lugnade.
Nu kan det ju ha med saken att göra att jag tog en morfintablett innan jag gick iväg till vårdcentralen, men vad 17, då är väl det också bra att veta? Om man tar smärtstillande innan så behöver det inte alls göra ont. Observera att jag skriver "behöver inte alls göra ont". Det var alltså inte så att "det inte gjorde särskilt ont", utan det var faktiskt smärtfritt!
Däremot kan jag rekommendera den som råkar vara lättäcklad att inte göra som jag och tjuvkika... Det ser verkligen läbbigt ut när centimeter efter centimeter av dränageslangen matas ut ur kroppen!
Vad som egentligen gjorde mest ont var att avlägsna tejpen och kompressen som satt runt ingången till dränen. Annars var det verkligen ingen big deal alls!
torsdag 17 november 2016
tisdag 15 november 2016
Tjuvkik!
Förut har min mage varit en oformlig blobb mest hela tiden, så jag har aldrig riktigt förstått vad folk menar med att ha svullen mage. Nu efter bukplastiken fattar jag plötsligt.
I och med att jag fattar vad det innebär att magen är svullen så fattar jag också hur det är att ha en icke-svullen.
Låt mig bjuda på en bild på min "morgonmage", innan den hunnit bli kvällspuffig, 12 dagar efter bukplastik. Den är så klart lite svullen och knagglig ändå, med tanke på att såpass kort tid har gått sedan operationen, men på kvällen är skillnaden alltså större.
I och med att jag fattar vad det innebär att magen är svullen så fattar jag också hur det är att ha en icke-svullen.
Låt mig bjuda på en bild på min "morgonmage", innan den hunnit bli kvällspuffig, 12 dagar efter bukplastik. Den är så klart lite svullen och knagglig ändå, med tanke på att såpass kort tid har gått sedan operationen, men på kvällen är skillnaden alltså större.
måndag 14 november 2016
Plastiken är klar! Och jag har världens sötaste navel!
Det är helt otroligt hur fort tiden går. Nu har det redan gått 11 dagar sedan jag gjorde min bukplastik!
Det finns egentligen två anledningar till att jag inte har skrivit tidigare. Dels har jag faktiskt varit lite lat, dels har jag haft ett jäkla krångel med att lägga upp bilder! Efter att ha läst kanske trettioåtta miljoner GBP- och bukplastikbloggar har jag kommit fram till en sak: jag gillar verkligen bloggar med bilder. Särskilt bilder före och efter!
Tyvärr är jag sjukt dålig på att ta helkroppsselfies, men jag har iaf försökt. Mest för min egen skull – för att i efterhand verkligen kunna förstå hur jag har förändrats. Men lite också för bloggens skull. :)
Men vad har hänt på sista tiden då?
Torsdag den 3/11 gjorde jag själva operationen. En av de saker som jag funderat en del på var om det skulle kännas obekvämt att bli ritad på. Svar: JA! 😀 Alltså – att stå spritt språngande naken framför en man, som man aldrig träffat förut, och han ska syna ens nakna kropp noggrant för att sedan rita på den, stående på huk med ansiktet i höjd med ...eh, ja.
Den här vackra kroppen var det alltså som läkaren fick måla på... Jag har på riktigt svårt att förstå att det är ett kort av mig själv för mindre än två veckor sedan som jag tittar på! Om man tittar från en liten bit under den ledsna naveln och uppåt så ser det ju helt okej ut. Men det där ledsna förklädet. Degklumpen därunder. Fy, det är inte kul att tänka på att det där var jag.
Men men... Operationen då. Jag har ju fått in en viss rutin på operationer, och hade med mig ljudbok att lyssna på i väntan på att personalen skulle bli klara med sina förberedelser. Bra sätt att bli lite mindre nervös, tycker jag. Och skönt sen på uppvaket, när man inte orkar läsa med ögonen, men kan behöva lite förströelse ändå.
Tack och lov mådde jag inte ett dugg illa när jag vaknade. Andra operationer som jag har gjort har jag mått ruggigt illa efteråt, och att ha spy-panik är sällan så hemskt som när man är nyopererad i magen. Däremot var jag väldigt yr i huvudet. Troligtvis en kombination av mitt låga blodtryck (som den första dagen emellanåt var nere på 90/50), mitt låga hB (blodvärde alltså, som var nere på 100, trots att det bara två veckor tidigare låg på 135) och smärtstillande. Andra gånger som jag opererats har jag ganska snart varit på toa, men nu gick det bara inte. Hela världen snurrade om jag bara rörde lite på huvudet. Till slut tappade de mig på urin, och ut kom 700 ml. Inte konstigt att jag var kissnödig!
Hm. Jag vet inte om jag har glömt något?
Jo!
Resultatet?!
Det är egentligen omöjligt att säga något nu, eftersom jag fortfarande har rätt kraftiga bandage och även är mycket svullen. Men en sak är ju urlätt att se – hänget är borta! Och igår tog jag bort kompressen ovanför naveln, fullständigt livrädd över vad jag skulle få se. Men den var så söt! Världens finaste lilla navel! På min kropp! Inte bara ett konstigt djupt ledset vågrätt streck, utan en riktig navel. Fortfarande lite svart av intorkat blod, men ändå. En ursöt navel, mitt på min (hyfsat) platta mage.
Fler bilder kommer när jag är lite mindre inbakad!
Det finns egentligen två anledningar till att jag inte har skrivit tidigare. Dels har jag faktiskt varit lite lat, dels har jag haft ett jäkla krångel med att lägga upp bilder! Efter att ha läst kanske trettioåtta miljoner GBP- och bukplastikbloggar har jag kommit fram till en sak: jag gillar verkligen bloggar med bilder. Särskilt bilder före och efter!
Tyvärr är jag sjukt dålig på att ta helkroppsselfies, men jag har iaf försökt. Mest för min egen skull – för att i efterhand verkligen kunna förstå hur jag har förändrats. Men lite också för bloggens skull. :)
Men vad har hänt på sista tiden då?
Torsdag den 3/11 gjorde jag själva operationen. En av de saker som jag funderat en del på var om det skulle kännas obekvämt att bli ritad på. Svar: JA! 😀 Alltså – att stå spritt språngande naken framför en man, som man aldrig träffat förut, och han ska syna ens nakna kropp noggrant för att sedan rita på den, stående på huk med ansiktet i höjd med ...eh, ja.
 |
| Halvbra censurerad bild på eländet... |
Den här vackra kroppen var det alltså som läkaren fick måla på... Jag har på riktigt svårt att förstå att det är ett kort av mig själv för mindre än två veckor sedan som jag tittar på! Om man tittar från en liten bit under den ledsna naveln och uppåt så ser det ju helt okej ut. Men det där ledsna förklädet. Degklumpen därunder. Fy, det är inte kul att tänka på att det där var jag.
Men men... Operationen då. Jag har ju fått in en viss rutin på operationer, och hade med mig ljudbok att lyssna på i väntan på att personalen skulle bli klara med sina förberedelser. Bra sätt att bli lite mindre nervös, tycker jag. Och skönt sen på uppvaket, när man inte orkar läsa med ögonen, men kan behöva lite förströelse ändå.
Tack och lov mådde jag inte ett dugg illa när jag vaknade. Andra operationer som jag har gjort har jag mått ruggigt illa efteråt, och att ha spy-panik är sällan så hemskt som när man är nyopererad i magen. Däremot var jag väldigt yr i huvudet. Troligtvis en kombination av mitt låga blodtryck (som den första dagen emellanåt var nere på 90/50), mitt låga hB (blodvärde alltså, som var nere på 100, trots att det bara två veckor tidigare låg på 135) och smärtstillande. Andra gånger som jag opererats har jag ganska snart varit på toa, men nu gick det bara inte. Hela världen snurrade om jag bara rörde lite på huvudet. Till slut tappade de mig på urin, och ut kom 700 ml. Inte konstigt att jag var kissnödig!
Jag var kvar på sjukhuset till lördagen. Tiden där fördrev jag med att läsa, både ljudböcker och "tanttidningar", lösa korsord, lyssna på roddar och mest av allt tror jag att jag sov. Och så tog jag såklart både en och sjuttielva hasande promenader i sjukhuskorridoren. Själva operationsdagen fick jag kissa på en toastol i mitt rum, men sent på kvällen kom jag iväg till toaletten i korridoren. Det mesta på sjukhuset var helt okej, förutom maten, som var skandalöst äcklig! Jag brukar inte vara särskilt kräsen, (är trots allt van att äta skolmat iom mitt jobb...) men den här maten var hemsk! Tack och lov hade jag ett gäng clementiner med mig! Om jag någonsin ska opereras igen ska jag ta med mig en helsikes massa ätbart som håller sig i rumstemperatur! (Typ chips... Det var ingen höjdare med en fredagkväll utan något festligare än morfin!)
 |
| Smaklig måltid! (Det fanns fyra potatisar till i ett litet värmekärl, men som GBP-opererad äter jag inte så mycket potäter.) |
Här hemma har jag inte gjort särskilt mycket alls. Första dagarna sov jag jättemycket. Förvånande nog har jag sovit väldigt gott även på nätterna. I vanliga fall sover jag på mage, så jag såg inte fram emot att ligga på rygg, men det har gått bra. Under huvudet har jag tre kuddar och under knäna har jag två, så att magen inte ska vara så utsträckt.
Det som är lite bökigt är att jag fortfarande har kvar dränen. (Eller drängen, som autocorrect tycker om att kalla dem.) Det gör att det blir svårt att klä sig, och ibland glömmer jag faktiskt bort dem och typ reser mig för snabbt ur soffan, så att påsarna flyger omkring. Jag längtar så himla mycket att ta bort dem, för när dränen är borta får jag äntligen duscha!
Ja. Det är sant! Jag har inte duschat på elva dagar! (Men jag har såklart tvättat mig ändå, så gott det har gått, med tvättlappar.) Förutom själva grejen: att duscha för första gången på en evighet, så är det något annat som jag längtar efter. Att få duscha utan att lyfta på hängmagen! (Och utan att torka under den med hårtorken, som är ett supereffektivt sätt att slippa lukt och svamp.)
 |
| Lager på lager! Längst in en kraftig tub (den sticker ut innanför/nedanför trosorna och utanpå en kraftig gördel med hård resår och kardborreband. Och så dränen då... De går in precis i venusbergets överkant, men här låter jag er bara se slangarna.) |
Jo!
Resultatet?!
Det är egentligen omöjligt att säga något nu, eftersom jag fortfarande har rätt kraftiga bandage och även är mycket svullen. Men en sak är ju urlätt att se – hänget är borta! Och igår tog jag bort kompressen ovanför naveln, fullständigt livrädd över vad jag skulle få se. Men den var så söt! Världens finaste lilla navel! På min kropp! Inte bara ett konstigt djupt ledset vågrätt streck, utan en riktig navel. Fortfarande lite svart av intorkat blod, men ändå. En ursöt navel, mitt på min (hyfsat) platta mage.
Fler bilder kommer när jag är lite mindre inbakad!
söndag 23 oktober 2016
När tiden inte går, utan rusar
Ja herre min skapare, så fort allting har gått nu igen!
Plötsligt ramlade en kallelse ner i brevlådan och allting blev med ens så väldigt verkligt!
Den kallelsen var till journalskrivning. Inför den får man ta en mängd blodprover (för att se att kroppen klarar av operation och läkning, antar jag), och väl på sjukhuset får man även göra EKG, kolla blodtrycket, vägas och mätas (runt midjan, inte på längden) och bli lyssnad på hjärta och lungor. Det fanns faktiskt lite avvikelser, vilket jag funderat på i efterhand, men ingenting såg så onormalt ut att jag inte skulle kunna bli opererad.
Dessutom får man träffa både kirurg och narkosläkare. Jag kan ju säga att hade jag aldrig blivit sövd förut hade jag verkligen inte blivit o-nervös av den här snubben! Han hade personlighet som en gråsten och släppte liksom inte in mig alls i "samtalet" (monologen). Eftersom jag har fått barn genom katastrofsnitt så har jag väldigt hemska erfarenheter av sövning. (Då skrek jag i fullständig panik från att man upptäckte att barnets hjärtslag försvann tills jag efter en språngmarsch genom sjukhuskorridorerna sövdes ner.) Tack och lov hade jag en superbra narkosläkare när jag gjorde min GBP, och han gick väldigt pedagogiskt igenom skillnaderna mellan akut sövning och planerade operationer. Dessutom skämtade han mycket, samtidigt som han kändes seriös. Alltså gjorde det inte så mycket att informationen från den här snubben mer var standardrabbling än att handla om mig och mina funderingar.
Nåja. Han är säkert bra på själva narkosdelen, och det är trots allt viktigare än att han är socialt kompetent!
Men operationen då??
Den 3 november smäller det! Då kan jag äntligen säga hejdå till min fladdrande mage!
Ännu har jag inte helt säkert bestämt mig om jag ska lägga ut bilder på eländet, men jag kommer i alla fall ta kort, så att möjligheten finns.
Allting är så himla spännande just nu! Jag har förberett mig lite smått, genom att köpa stödstrumpor och innetofflor, som brukar vara skönt att ha på sjukhuset. Dessutom skulle jag vilja hitta några snygga mysbyxor också. Ganska larvigt, men jag känner mig mer redo genom den här handlingen. Lite som när man är gravid och handlar blöjor och små sparkdräkter.
Spännande att se om jag är opererad eller fortfarande räknar ner i nästa inlägg! Idag är det 10 dagar kvar...
Plötsligt ramlade en kallelse ner i brevlådan och allting blev med ens så väldigt verkligt!
Den kallelsen var till journalskrivning. Inför den får man ta en mängd blodprover (för att se att kroppen klarar av operation och läkning, antar jag), och väl på sjukhuset får man även göra EKG, kolla blodtrycket, vägas och mätas (runt midjan, inte på längden) och bli lyssnad på hjärta och lungor. Det fanns faktiskt lite avvikelser, vilket jag funderat på i efterhand, men ingenting såg så onormalt ut att jag inte skulle kunna bli opererad.
Dessutom får man träffa både kirurg och narkosläkare. Jag kan ju säga att hade jag aldrig blivit sövd förut hade jag verkligen inte blivit o-nervös av den här snubben! Han hade personlighet som en gråsten och släppte liksom inte in mig alls i "samtalet" (monologen). Eftersom jag har fått barn genom katastrofsnitt så har jag väldigt hemska erfarenheter av sövning. (Då skrek jag i fullständig panik från att man upptäckte att barnets hjärtslag försvann tills jag efter en språngmarsch genom sjukhuskorridorerna sövdes ner.) Tack och lov hade jag en superbra narkosläkare när jag gjorde min GBP, och han gick väldigt pedagogiskt igenom skillnaderna mellan akut sövning och planerade operationer. Dessutom skämtade han mycket, samtidigt som han kändes seriös. Alltså gjorde det inte så mycket att informationen från den här snubben mer var standardrabbling än att handla om mig och mina funderingar.
Nåja. Han är säkert bra på själva narkosdelen, och det är trots allt viktigare än att han är socialt kompetent!
Men operationen då??
Den 3 november smäller det! Då kan jag äntligen säga hejdå till min fladdrande mage!
Ännu har jag inte helt säkert bestämt mig om jag ska lägga ut bilder på eländet, men jag kommer i alla fall ta kort, så att möjligheten finns.
Allting är så himla spännande just nu! Jag har förberett mig lite smått, genom att köpa stödstrumpor och innetofflor, som brukar vara skönt att ha på sjukhuset. Dessutom skulle jag vilja hitta några snygga mysbyxor också. Ganska larvigt, men jag känner mig mer redo genom den här handlingen. Lite som när man är gravid och handlar blöjor och små sparkdräkter.
Spännande att se om jag är opererad eller fortfarande räknar ner i nästa inlägg! Idag är det 10 dagar kvar...
söndag 16 oktober 2016
Nästan jubileum!
Jag har ju en liten räknare här på bloggen, som visar hur länge det är sedan jag gjorde min GBP-operation. (Från början räknade den förresten ner till operationen.) Idag visar den på 998 dagar, så i övermorgon har det tydligen gått 1000 dagar!
Tänk så himla mycket som har hänt på den tiden!
Redan när jag började flyta innan operationen gick jag ju ner en hel del, och sedan fortsatte kilona rasa i ungefär 7-8 månader, innan vikten lade sig rätt stabilt. Som det verkar nu så håller jag mig hyfsat stadigt kring 65 kilo (till en längd på 1,69 m). Jag kan inte sticka under stolen med att jag egentligen gärna skulle vilja väga typ 61, men för att göra det måste jag vara betydligt noggrannare med både kost och motion än vad jag egentligen orkar...
Jo. För numera kan jag slarva en del utan att dumpa. (Eller så struntar jag i att jag kommer dumpa och äter ändå.) Av olika orsaker har jag inte mått så himla bra de sista månaderna, och precis som tidigare i livet har jag hanterat stress och allmänt dåligt mående genom att äta dåligt. En usel strategi, jag vet! Men eftersom det är så jag är van att göra är det så himla lätt att trilla dit!
Men annars då? Jo, förutom att jag mått dåligt på vissa plan så mår jag ändå så jäkla bra på andra!
Att inte väga 113 kilo innebär en sådan frihet för mig! Frihet att välja kläder. Frihet att vara den jag är, utan att folk ser fett och inte en människa. Frihet att röra mig. Frihet!
Jag var på många sätt och vis en fri, lycklig och utåtriktad människa även när jag vägde 113 kilo. Men. Det var så många gånger som jag inte var det. Som jag fick tvinga mig. Som jag hatade att gå in i ett okänt socialt sammanhang. Som jag tvekade inför att gå på fest - oavsett om det var med kända eller okända människor. Så många gånger som jag skämdes över mig själv och hela min uppenbarelse.
Jag är ju fortfarande jag. Jag kan fortfarande vara osäker i nya sammanhang. Men. Det handlar då om vem jag är inuti. Inte rädsla för att bli (be)dömd för den jag är utanpå. Inte skam över att jag så uppenbart inte har någon kontroll över mig själv. Jag lever och bubblar och skäms inte och ber inte om ursäkt.
Här är jag! Tusen dagar senare. Tusen gånger starkare! Är så oändligt glad och tacksam att jag fick göra den här operationen.
Tänk så himla mycket som har hänt på den tiden!
Redan när jag började flyta innan operationen gick jag ju ner en hel del, och sedan fortsatte kilona rasa i ungefär 7-8 månader, innan vikten lade sig rätt stabilt. Som det verkar nu så håller jag mig hyfsat stadigt kring 65 kilo (till en längd på 1,69 m). Jag kan inte sticka under stolen med att jag egentligen gärna skulle vilja väga typ 61, men för att göra det måste jag vara betydligt noggrannare med både kost och motion än vad jag egentligen orkar...
Jo. För numera kan jag slarva en del utan att dumpa. (Eller så struntar jag i att jag kommer dumpa och äter ändå.) Av olika orsaker har jag inte mått så himla bra de sista månaderna, och precis som tidigare i livet har jag hanterat stress och allmänt dåligt mående genom att äta dåligt. En usel strategi, jag vet! Men eftersom det är så jag är van att göra är det så himla lätt att trilla dit!
Men annars då? Jo, förutom att jag mått dåligt på vissa plan så mår jag ändå så jäkla bra på andra!
Att inte väga 113 kilo innebär en sådan frihet för mig! Frihet att välja kläder. Frihet att vara den jag är, utan att folk ser fett och inte en människa. Frihet att röra mig. Frihet!
Jag var på många sätt och vis en fri, lycklig och utåtriktad människa även när jag vägde 113 kilo. Men. Det var så många gånger som jag inte var det. Som jag fick tvinga mig. Som jag hatade att gå in i ett okänt socialt sammanhang. Som jag tvekade inför att gå på fest - oavsett om det var med kända eller okända människor. Så många gånger som jag skämdes över mig själv och hela min uppenbarelse.
Jag är ju fortfarande jag. Jag kan fortfarande vara osäker i nya sammanhang. Men. Det handlar då om vem jag är inuti. Inte rädsla för att bli (be)dömd för den jag är utanpå. Inte skam över att jag så uppenbart inte har någon kontroll över mig själv. Jag lever och bubblar och skäms inte och ber inte om ursäkt.
Här är jag! Tusen dagar senare. Tusen gånger starkare! Är så oändligt glad och tacksam att jag fick göra den här operationen.
onsdag 5 oktober 2016
Nedräkning pågår ...inte än men förhoppningsvis snart!
Ja, som rubriken säger så kommer jag förhoppningsvis snart kunna börja räkna ner till dagen B, som i bukplastik.
Jag är delvis livrädd, eftersom det är ett så stort ingrepp, men till betydligt större del är jag bara överlycklig och förväntansfull. Tänk, när det är gjort kommer jag inte ha en massa fladder längre! Jag kommer inte behöva lyfta undan magen när jag klär på mig. Om jag har mysbyxor på mig kommer jag kunna springa utan att det blir pinsamma ljud när magen klafsar runt. Jag kommer kunna ha andra trosor än boxers (som jag iofs älskar, men kanske inte alltid vill ha ändå). Jag kommer kunna ha lite kortare tröjor, utan att behöva bry mig om den jäkla magen, som ligger hoprullad till en stor knöl strax ovanför skrevet.
Och när jag ändå kommer in på det...
Då när jag var och blev utvärderad i vintras så påpekade läkaren att de kommer lyfta upp underlivet lite också. För det är ju så – när man har varit kraftigt överviktig så har man haft fett överallt och således hängig överskottshud överallt.
För första gången på väldigt många år har jag i år levt singelliv, med allt vad det innebär. Jag försöker verkligen att inte bry mig om hur jag ser ut och bara ge mig hän och njuta av vad mina tillfälliga relationer har gett mig. (Av massor med olika anledningar är jag inte intresserad av något fast förhållande. Men tillfälliga relationer – ja tack!) Men alltså, det är verkligen inte lätt att ignorera all denna jävla hud!
Vad jag inte har berättat är att jag faktiskt fick ett operationsdatum redan i våras. Dock kom det väldigt olämpligt i tiden för mig, pga jobb, så jag bad att få skjuta upp det hela till oktober. Idag är det den 27 september. Om fyra dagar är det oktober. Med andra ord är det inte alls långt kvar tills operationen blir av, om planeringen kvarstår.
Nästa månad!
Det är med skräckblandad förtjusning jag öppnar dörren varje dag, sneglande mot dörrmattan för att se om det ligger ett kuvert med landstingslogga där.
Jag är delvis livrädd, eftersom det är ett så stort ingrepp, men till betydligt större del är jag bara överlycklig och förväntansfull. Tänk, när det är gjort kommer jag inte ha en massa fladder längre! Jag kommer inte behöva lyfta undan magen när jag klär på mig. Om jag har mysbyxor på mig kommer jag kunna springa utan att det blir pinsamma ljud när magen klafsar runt. Jag kommer kunna ha andra trosor än boxers (som jag iofs älskar, men kanske inte alltid vill ha ändå). Jag kommer kunna ha lite kortare tröjor, utan att behöva bry mig om den jäkla magen, som ligger hoprullad till en stor knöl strax ovanför skrevet.
Och när jag ändå kommer in på det...
Då när jag var och blev utvärderad i vintras så påpekade läkaren att de kommer lyfta upp underlivet lite också. För det är ju så – när man har varit kraftigt överviktig så har man haft fett överallt och således hängig överskottshud överallt.
För första gången på väldigt många år har jag i år levt singelliv, med allt vad det innebär. Jag försöker verkligen att inte bry mig om hur jag ser ut och bara ge mig hän och njuta av vad mina tillfälliga relationer har gett mig. (Av massor med olika anledningar är jag inte intresserad av något fast förhållande. Men tillfälliga relationer – ja tack!) Men alltså, det är verkligen inte lätt att ignorera all denna jävla hud!
Vad jag inte har berättat är att jag faktiskt fick ett operationsdatum redan i våras. Dock kom det väldigt olämpligt i tiden för mig, pga jobb, så jag bad att få skjuta upp det hela till oktober. Idag är det den 27 september. Om fyra dagar är det oktober. Med andra ord är det inte alls långt kvar tills operationen blir av, om planeringen kvarstår.
Nästa månad!
Det är med skräckblandad förtjusning jag öppnar dörren varje dag, sneglande mot dörrmattan för att se om det ligger ett kuvert med landstingslogga där.
måndag 18 januari 2016
Nästan två år har gått
Om bara några dagar firar jag två år med min nya mage. Det känns helt otroligt – både att det gått så lång tid, och att det gått så kort tid! :)
Jag kunde nog aldrig tro att jag skulle kunna vänja mig vid att vara smal, men det är faktiskt något som har hänt. Jag är inte superspinkig på något vis, men går under radarn som fullständigt normal. Det där är inget ord jag gillar speciellt mycket, men det är nog det som beskriver mig bäst numera. Jag har oftast storlek medium i kläder, pendlar lite i vikt mellan 63 och 66, beroende på tid på månaden och har alltså ett BMI en bit under 25. (Jag vet faktiskt inte längre! Bara en sån sak!)
Häromveckan var jag iväg på tvåårskontroll och allting såg oförskämt fint ut. Järnvärdet var ok, men kunde vara lite högre. I övrigt var det bara toppen, såväl lång- som korttidssocker, blodfetter, B12 och alla andra grejer som testas i tusen rör blod var exemplariska. Även om jag vet att jag är ordentlig med mina tillskott (förutom när jag flyttar och tappar bort medicinlådan...) så finns alltid en liten oro tycker jag. "Tänk om jag har någon brist och är jättesjuk utan att märka det."
Egentligen så brukar den där kontrollen vara på telefon, men eftersom jag hade annat ärende till sjukhuset så bad jag om att göra kollen öga mot öga, när jag nu ändå hade åkt de 10 milen eller hur långt det nu är.
Det andra ärendet då?
Jo, jag ville ta reda på om jag är en möjlig kandidat för att operera bort hudöverskott på magen!
Det tog läkaren ungefär tre sekunder att konstatera att jag kommer få göra en bukplastik! Sällan har jag väl varit så glad för mitt "förkläde"... Själv tycker jag att det är vidrigt med den där huden som hänger ner som en ledsen påse på magen – för den delen så hänger hela magen väldigt mycket – men det är ju för den sakens skull ingen självklarhet att en läkare skulle tycka det. Jag har exempelvis inga problem med svamp, eksem eller dålig lukt. (Å andra sidan har jag lärt mig en del om att förebygga sådana besvär de år som jag tidigare jobbat inom vården.) Men utseendet! Det ser helt enkelt förskräckligt ut.
En sak som jag sakta men säkert har insett är dessutom att jag nog egentligen är smalare än jag tror. Jag har tänkt att jag fortfarande har en hel del fett kvar på magen, men när man lyfter och drar i magen så verkar det faktiskt som att det mesta är hud! Väldigt mycket hud, med andra ord.
Så om jag för några år sedan hysteriskt googlade "gastric bypass" och "bilder före efter GBP", så är det numera "bukplastik" och "tummy tuck before after" som är mina mest frekventa sökord.
Jag har ännu inte riktigt bestämt om jag ska lägga upp bilder eller inte. Det lutar åt att jag kanske gör det, även om jag gillar att vara anonym. Det är ju så sjukt peppande att se bilder på andras förändringar, och jag tänker att det kan vara intressant med mina bilder eftersom jag får en landstings-op.
Jag kunde nog aldrig tro att jag skulle kunna vänja mig vid att vara smal, men det är faktiskt något som har hänt. Jag är inte superspinkig på något vis, men går under radarn som fullständigt normal. Det där är inget ord jag gillar speciellt mycket, men det är nog det som beskriver mig bäst numera. Jag har oftast storlek medium i kläder, pendlar lite i vikt mellan 63 och 66, beroende på tid på månaden och har alltså ett BMI en bit under 25. (Jag vet faktiskt inte längre! Bara en sån sak!)
Häromveckan var jag iväg på tvåårskontroll och allting såg oförskämt fint ut. Järnvärdet var ok, men kunde vara lite högre. I övrigt var det bara toppen, såväl lång- som korttidssocker, blodfetter, B12 och alla andra grejer som testas i tusen rör blod var exemplariska. Även om jag vet att jag är ordentlig med mina tillskott (förutom när jag flyttar och tappar bort medicinlådan...) så finns alltid en liten oro tycker jag. "Tänk om jag har någon brist och är jättesjuk utan att märka det."
Egentligen så brukar den där kontrollen vara på telefon, men eftersom jag hade annat ärende till sjukhuset så bad jag om att göra kollen öga mot öga, när jag nu ändå hade åkt de 10 milen eller hur långt det nu är.
Det andra ärendet då?
Jo, jag ville ta reda på om jag är en möjlig kandidat för att operera bort hudöverskott på magen!
Det tog läkaren ungefär tre sekunder att konstatera att jag kommer få göra en bukplastik! Sällan har jag väl varit så glad för mitt "förkläde"... Själv tycker jag att det är vidrigt med den där huden som hänger ner som en ledsen påse på magen – för den delen så hänger hela magen väldigt mycket – men det är ju för den sakens skull ingen självklarhet att en läkare skulle tycka det. Jag har exempelvis inga problem med svamp, eksem eller dålig lukt. (Å andra sidan har jag lärt mig en del om att förebygga sådana besvär de år som jag tidigare jobbat inom vården.) Men utseendet! Det ser helt enkelt förskräckligt ut.
En sak som jag sakta men säkert har insett är dessutom att jag nog egentligen är smalare än jag tror. Jag har tänkt att jag fortfarande har en hel del fett kvar på magen, men när man lyfter och drar i magen så verkar det faktiskt som att det mesta är hud! Väldigt mycket hud, med andra ord.
Så om jag för några år sedan hysteriskt googlade "gastric bypass" och "bilder före efter GBP", så är det numera "bukplastik" och "tummy tuck before after" som är mina mest frekventa sökord.
Jag har ännu inte riktigt bestämt om jag ska lägga upp bilder eller inte. Det lutar åt att jag kanske gör det, även om jag gillar att vara anonym. Det är ju så sjukt peppande att se bilder på andras förändringar, och jag tänker att det kan vara intressant med mina bilder eftersom jag får en landstings-op.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)