Nattsimmaren har simmat över till andra sidan!

Jag insåg just att jag helt glömt att skriva här efter operationen! Tur att jag inte har några läsare – i så fall kanske någon stackare hade suttit och undrat om jag dött eller så!

Igår firade jag och nya magen (som väl får heta Viktor, efter den namnsdag som var på operationsdagen) en vecka tillsammans!

Här kommer en operationsberättelse, så gott som jag kan minnas hur det var.

Resan upp till Torsby gjorde jag och kompisen som jag hittat på Viktop.se med tåget som gick redan kl 6:05. Jag hade trott att jag skulle vara väldigt mycket mer nervös, men kände mig faktiskt märkligt lugn hela tiden.

Väl på sjukhuset fick man först anmäla sig i receptionen och sedan gå till... Ja, vart var det vi skulle egentligen? Först knackade vi på hos avdelningen, men dit skulle vi visst först efter operationen. Det var bara att gå in i hissen igen, och åka ner till operationsavdelningen. Där fick man byta om till osannolikt läckra sjukhuskläder. Särskilt snyggt tyckte jag att det var att ha blåa skoskydd utanpå strumporna!

Den sista vikten togs och det märkliga är att jag inte alls kan komma ihåg den! En nål sattes i handen och jag fick någon medicin att svälja och en spruta i magen.

Sen var det bara väntan som gällde. Tur att jag hade en bok med mig, för nu började jag bli lite nervös och kunde inte riktigt sova. Då och då kom folk och hälsade på mig. Kirurg, narkosläkare, sköterskor. Jag minns inte riktigt, men det var hur som helst en skön känsla att inte vara bortglömd.

Så plötsligt, efter någon timmes väntan, fick jag veta att det var dags. De körde iväg mig i sängen, men sista biten in i rummet fick jag gå själv. Operationsbordet såg ut som jag hört att det gör: lite som att man ska korsfästas! Jag fick själv lägga mig därpå. Personalen var jättetrevlig och skämtade och småpratade samtidigt som de förberedde både sig och mig. Jag fick en nål i andra handen också.

Jag berättade att jag var ganska rädd, eftersom jag gjort ett katastrofsnitt och har rätt dåliga erfarenheter av narkos. Det märktes att alla tog det på allvar och gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det bra hos dem. Bland annat bad jag att få ha på glasögonen hela tiden och det var inga problem för dem. Narkosen tog en stund på sig att verka (till skillnad från vid snittet, då det var som att få en stekpanna i huvudet) så jag började nästan gråta efter en stund. Det sista jag minns är rösten som sa "Tänk på dina barn nu" och att jag fick upp en bild av dem i huvudet, när de skrattar och leker. Sen slocknade jag.

När jag vaknade mådde jag såpass bra att jag för en sekund trodde att ingenting hade gjorts. På uppvakningsavdelningen mådde jag bra större delen av tiden. Ett tag trodde jag att jag skulle kräkas, men då plingade jag på personalen, som snabbt gav en spruta och allting gick över.

Jag vet inte riktigt hur länge jag var kvar på uppvaket, men sisådär fyra timmar tror jag. Därefter fick jag komma till avdelningen, till ett än så länge tomt rum. Senare visade det sig att jag skulle dela rum med samma kompis som jag kommit dit med. Första dagen kan jag inte komma ihåg så mycket mer än att jag sov väldigt mycket. Däremellan sms'ade jag och berättade att allting gått bra.

På operationsdagen fick man inte dricka något alls. Det var fantastiskt att få en sån där liten vattenindränkt svamp på en pinne, efter att ha varit fastande sedan kl 23 dagen innan!

Bara två dagar kvar

Det känns helt otroligt att det är så kort tid kvar nu.

Imorgon kväll ska jag descutan-duscha och på onsdag morgon, tjugo i sex, blir jag hämtad för att åka mot tåget.

Det börjar bli tomt i mina kartonger med Modifast och Allévo, men det gör ingenting för jag ska bara dricka fem påsar till. En ikväll och fyra imorgon. På onsdag ska jag ju vara fastande och efter det kommer jag nog inte vara jättesugen på pulver på ett tag...

Väntan har pågått så länge. Och snart är det dags. Snart är det dags!

Jag kommer ihåg den där kvällen, när jag loggade in på "Mina vårdkontakter" och formulerade ett brev till min husläkare. Jag hade i flera månader dragit mig för att ringa, men när jag insåg att det gick att skriva istället gjorde jag det snabbt som attan! Det var i oktober 2012. Nu är det januari 2014 och i övermorgon ska jag äntligen opereras! Hjälp vad det kittlar i magen när jag skriver det!

Lite ytligheter

En sak, som är lite larvig, som jag ser fram emot är att packa väskan med grejer att ta med till sjukhuset.

Om jag känner mig själv rätt kommer jag säkert slafsa omkring i sjukhuskläder en hel del. Jag vet att många känner sig fula, obekväma och "extra sjuka" i sådana kläder. Själv tycker jag att det är rätt skönt med de där vita rockarna.

Dock tänker jag väl att jag ska packa ner någon extra mjuk tunika, ett par lika mjuka leggings och så klart min kris-dräkt. Vad är nu det? Jo, en leopardmönstrad pyjamas! En sån som man köper när man är 30+ och försöker piffa till sig lite. Eller kanske tror att man är en rocker, men egentligen är en tant...

Annat som jag tänker mig att jag ska ha i väskan är stödstrumpor. Jag råkar ju vara väldigt mycket för shopping, så jag har köpt mig extra piffiga stödisar. Ett par regnbågsrandiga och ett par svarta med vita prickar.

Dessutom passade jag på att köpa tofflor på IKEA. Om man är family-medlem kostar de bara 39 kronor. De ser lite ut som sådana där som kan finnas på hotell eller SPA. Inte överdrivet sköna, men det är väldigt skönt att slippa exponera sina fötter för de skabbiga sjukhusgolven!

Ett par rosa sådana här köpte jag. 

Just det. Jag har beställt några filmer också, så att jag ska kunna ha något kul och enkelt tidsfördriv. Får väl se om jag orkar se på film, men om jag gör det är det ju bra att ha några att se...

Eh. Svammel svammel.

Inskrivning

Nja, nu vet jag inte om det kallas inskrivning, det som jag var på idag. Men jag kallar det ändå för det, eftersom jag inte riktigt vet vad jag annars ska kalla det för.

Idag har jag träffat en himla massa personer, som alla har något med operationen att göra. Kirurg, narkosläkare, sjuksköterska som tog EKG, en annan sjuksköterska som informerade lite om inläggningen och duschproceduren innan operationen, samt narkosläkaren. Dessutom fick jag min operationstid. Jag ska vara där klockan 8 på operationsdagens morgon. Helst av allt skulle jag vilja ligga inne natten till operationen, men nu är inte det möjligt och så är det med det. Klockan 6:05 går tåget mot sjukhuset där mitt liv kommer ta en helt ny riktning.

Det är helt otroligt hur fort allting har gått fram tills nu! Det har gått knappt 10 månader, och de känns ibland som 10 dagar och ibland som 10 år. Jag har gått på flytet i 15 dagar och har alltså klarat av drygt halva tiden! Jag är så jäkla bra!

Om mindre än två veckor är jag opererad!

Nattliga funderingar från Nattsimmaren

Klockan närmar sig två och jag kan inte somna. Har varit inne och tagit hand om sjukt barn hela dagen (ruggigt äckligt vinterkräk) så jag misstänker att det är bristen på aktivitet som gör att jag är så pigg nu. 

Det där med aktivitet ja. Jag höll på att skriva att jag har dåligt samvete pga bristen på aktivitet/motion just nu. Är det inte när man är på flytet som man verkligen ska passa på att börja komma igång? Jag har verkligen varit noll igång. Kanske kan bli lite ändring på det. Om ungarna kan tänka sig att bli friska nån gång...

Som jag längtar efter mitt nya liv! Jag ska komma på en bra plan och sen följa den. Jag ser framför mig hur det kommer vara i sommar. Jag snörar på mig gympadojorna och ger mig ut och springer. När jag är klar kastar jag mig i sjön, som finns vid stugan. 

Men innan dess måste jag ju helt klart komma igång med nåt. Frågan är om bästa tiden för planering är just nu...

Rapport från flytet

Nu har jag flytit i en vecka och känner att jag kanske borde skriva något om det. Det kan trots allt vara intressant att titta tillbaka på, även om det inte känns så nu.

Den 26 december var alltså den dag som jag skulle börja flyta. På morgonen var jag dock kvar i Stockholm, med släktingar som ännu inte visste om operationen (och som jag verkligen inte orkade ta diskussionen med då!) så jag levde som vanligt första delen av dagen. Njöt av morgongröten, mackan och kakan till kaffet. I bilen på väg hem tryckte jag i mig skumtomtar som om det inte fanns någon morgondag! 

Men sen. När jag kommit hem. Då var det hejdå skumtomtarna och hejhej modifast. 

Första "riktiga" dagen, alltså den 27, var jättejobbig! Jag vet inte om det berodde på min vanliga gamla nackspärr, eller om det var pga. flytet, men jag hade så sjukt jäkla ont i huvudet hela dagen. Mådde illa gjorde jag också. Och var hungrig. Men det var första dagen det. Sedan dess har jag faktiskt mått rätt okej. Trött har jag varit, men det kan lika gärna ha med den påfrestande hösten att göra, som flytet. 

Det som är allra, allra jobbigast är faktiskt att allting är så äckligt! Det är så himla sött och konstgjort! I vanliga fall älskar jag ju att laga mat. Länge och omsorgsfullt, med mycket kärlek och omsorgsfullt utvalda ingredienser. (Det är väl därför jag blivit så tjock – för att jag gör så jäkla god mat!) Det kan man ju inte direkt anklaga modifast för… Nåja. Tre veckor kvar. Sedan kan det bli en och annan modifast-påse, men det kommer inte vara det enda jag lever på.