Nu har jag flytit i en vecka och känner att jag kanske borde skriva något om det. Det kan trots allt vara intressant att titta tillbaka på, även om det inte känns så nu.
Den 26 december var alltså den dag som jag skulle börja flyta. På morgonen var jag dock kvar i Stockholm, med släktingar som ännu inte visste om operationen (och som jag verkligen inte orkade ta diskussionen med då!) så jag levde som vanligt första delen av dagen. Njöt av morgongröten, mackan och kakan till kaffet. I bilen på väg hem tryckte jag i mig skumtomtar som om det inte fanns någon morgondag!
Men sen. När jag kommit hem. Då var det hejdå skumtomtarna och hejhej modifast.
Första "riktiga" dagen, alltså den 27, var jättejobbig! Jag vet inte om det berodde på min vanliga gamla nackspärr, eller om det var pga. flytet, men jag hade så sjukt jäkla ont i huvudet hela dagen. Mådde illa gjorde jag också. Och var hungrig. Men det var första dagen det. Sedan dess har jag faktiskt mått rätt okej. Trött har jag varit, men det kan lika gärna ha med den påfrestande hösten att göra, som flytet.
Det som är allra, allra jobbigast är faktiskt att allting är så äckligt! Det är så himla sött och konstgjort! I vanliga fall älskar jag ju att laga mat. Länge och omsorgsfullt, med mycket kärlek och omsorgsfullt utvalda ingredienser. (Det är väl därför jag blivit så tjock – för att jag gör så jäkla god mat!) Det kan man ju inte direkt anklaga modifast för… Nåja. Tre veckor kvar. Sedan kan det bli en och annan modifast-påse, men det kommer inte vara det enda jag lever på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar