Jag insåg just att jag helt glömt att skriva här efter operationen! Tur att jag inte har några läsare – i så fall kanske någon stackare hade suttit och undrat om jag dött eller så!
Igår firade jag och nya magen (som väl får heta Viktor, efter den namnsdag som var på operationsdagen) en vecka tillsammans!
Här kommer en operationsberättelse, så gott som jag kan minnas hur det var.
Resan upp till Torsby gjorde jag och kompisen som jag hittat på Viktop.se med tåget som gick redan kl 6:05. Jag hade trott att jag skulle vara väldigt mycket mer nervös, men kände mig faktiskt märkligt lugn hela tiden.
Väl på sjukhuset fick man först anmäla sig i receptionen och sedan gå till... Ja, vart var det vi skulle egentligen? Först knackade vi på hos avdelningen, men dit skulle vi visst först efter operationen. Det var bara att gå in i hissen igen, och åka ner till operationsavdelningen. Där fick man byta om till osannolikt läckra sjukhuskläder. Särskilt snyggt tyckte jag att det var att ha blåa skoskydd utanpå strumporna!
Den sista vikten togs och det märkliga är att jag inte alls kan komma ihåg den! En nål sattes i handen och jag fick någon medicin att svälja och en spruta i magen.
Sen var det bara väntan som gällde. Tur att jag hade en bok med mig, för nu började jag bli lite nervös och kunde inte riktigt sova. Då och då kom folk och hälsade på mig. Kirurg, narkosläkare, sköterskor. Jag minns inte riktigt, men det var hur som helst en skön känsla att inte vara bortglömd.
Så plötsligt, efter någon timmes väntan, fick jag veta att det var dags. De körde iväg mig i sängen, men sista biten in i rummet fick jag gå själv. Operationsbordet såg ut som jag hört att det gör: lite som att man ska korsfästas! Jag fick själv lägga mig därpå. Personalen var jättetrevlig och skämtade och småpratade samtidigt som de förberedde både sig och mig. Jag fick en nål i andra handen också.
Jag berättade att jag var ganska rädd, eftersom jag gjort ett katastrofsnitt och har rätt dåliga erfarenheter av narkos. Det märktes att alla tog det på allvar och gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det bra hos dem. Bland annat bad jag att få ha på glasögonen hela tiden och det var inga problem för dem. Narkosen tog en stund på sig att verka (till skillnad från vid snittet, då det var som att få en stekpanna i huvudet) så jag började nästan gråta efter en stund. Det sista jag minns är rösten som sa "Tänk på dina barn nu" och att jag fick upp en bild av dem i huvudet, när de skrattar och leker. Sen slocknade jag.
När jag vaknade mådde jag såpass bra att jag för en sekund trodde att ingenting hade gjorts. På uppvakningsavdelningen mådde jag bra större delen av tiden. Ett tag trodde jag att jag skulle kräkas, men då plingade jag på personalen, som snabbt gav en spruta och allting gick över.
Jag vet inte riktigt hur länge jag var kvar på uppvaket, men sisådär fyra timmar tror jag. Därefter fick jag komma till avdelningen, till ett än så länge tomt rum. Senare visade det sig att jag skulle dela rum med samma kompis som jag kommit dit med. Första dagen kan jag inte komma ihåg så mycket mer än att jag sov väldigt mycket. Däremellan sms'ade jag och berättade att allting gått bra.
På operationsdagen fick man inte dricka något alls. Det var fantastiskt att få en sån där liten vattenindränkt svamp på en pinne, efter att ha varit fastande sedan kl 23 dagen innan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar