På mitt 6-veckorsbesök pratade sköterskan en hel del om vikten av att faktiskt hålla sig normal i förhållande till mat. Inte en massa överätande eller skräp, men heller inga förbud.
Alltså bestämde jag mig för att faktiskt vara lite normal över påsk och äta lite godis. Det är absolut inga mängder som har slunkit ner – kanske 5-8 bitar om dagen – men jag har trots allt ätit lite godis varje dag. (Och jag dumpar inte på det! Det gör jag däremot på nybakade kardemummabullar! Skithemskt!)
 |
| De här rackarna alltså... Surdegsbullar med kardemumma. Helt sjukt goda, men jäklar vad jag tokdumpade på den halva jag tog! Det var inte alls värt det. :-( |
Över lag tycker jag att det är svårt att äta så ofta som jag borde när jag är bortrest. Särskilt när jag är hemma hos mamma. Hon är trots allt en stor del i att jag har ett så stört förhållande till mat från början. Det är liksom skamligt att äta och att vara hungrig. (Precis som att sova länge på morgnarna, eller gå och lägga sig tidigt. Inte konstigt att mamma inte mår bra efter att ha misshandlat sin kropp så många år!)
Jag har alltså inte riktigt hållit mattiderna som jag borde. Däremot har jag åtminstone ätit bra mat, förutom bullhalvan och godiset...
Att komma hem kändes lite spännande. Skulle det synas på vågen att jag hade hoppat över mellanmål och dessutom käkat godis?
85,3 kilo visade vågen i morse! Det innebär att mitt BMI nu är nere på 29,9 och under gränsen för fetma! Tänk, nu är jag "bara" överviktig. Det har gått 86 dagar sedan min operation och jag är faktiskt på väg mot att bli normalviktig. Jag vet att det inte kommer gå så enkelt som det gjort hittills hela tiden. Men. Ju lättare jag blir, desto lättare är det för mig att vara aktiv. Och ju mer aktiv jag är, desto lättare blir det för kroppen att göra sig av med extrabagaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar